Den 30 juli 1947 fick den lilla staden Thal (som ligger dryga milen utanför Graz i Österrike) en ny invånare som sedermera döptes till Arnold. Lille Arnold växte upp tillsammans med pappa Gustav, mamma Aurelia och storebrorsan Meinhard. Pappa var polischef och trots den respektingivande positionen hade tjänstebostaden exempelvis inte rinnande vatten, toalett, centralvärme, kylskåp eller telefon.
Varje morgon var det Arnold och Meinhard som hämtade vatten och fick färsk mjölk från närliggande bondgårdar. Underhållningen som stod till buds för familjen Schwarzenegger var radio och sportaktiviteter. Pappa Gustav såg som sin uppgift i livet att fostra sina söner och det fanns ingenting som gjorde det bättre än idrott, ansåg han. "Never be a wimpy guy who backs away from obstacles, because that's life, overcoming obstacles", lär enligt Arnold själv, vara pappans favoritfras. Arnolds favoritsysselsättning var att spendera sin fritid vid och i sjön Thalersee, som inbjöd till härliga bad på sommaren och skridskoåkning i fruset tillstånd. Det var just på den platsen som han många år senare, sittandes i en roddbåt, friade till sin blivande fru, Maria Shriver.
Thal både var och är en vacker plats, men man kan inte påstå att det direkt sprudlar av happenings och highlife. Här gick livet sin gilla gång, Utom för unge herr Schwarzenegger. Han var en av byns tonåringar som vågade tro på att livet omfattar mer än vad ögat skadar just för stunden. Efter att ha provat i princip varje idrott som fanns klev han 1962 in på ett gym. Föga anade någon att den gänglige en och åttio långa sjuttiokiloskillen som svajande stod på tröskeln i och med detta skulle skriva historia, bland annat som världens bästa bodybuilder.
Arnold, som vid denna tid gick på högstadiet, hade hittat sin grej: styrketräning. Han berättar: "Jag kommer ihåg ett av mina första träningspass. Först cyklade jag 1,5 mil till gymmet och sedan tränade jag med vikterna som en vettvilling. När jag sedan skulle börja trampa hemåt ramlade jag av cykeln. Jag var så svag att jag inte kunde greppa handtagen ordentligt och benen skakade. Det blev till att leda cykeln ända hem."
Nog för att pappa tyckte att det var bra att idrotta, men att stå och slita i ett gym sex dagar i veckan kunde han inte förstå. "But it was my idea", säger Arnold. "I had made my first decision of my own, I started to have some control over my life". Så när hans föräldrar tvingade sin ivrigt viktlyftande telning att lova att inte besöka gymmet mer än tre gånger i veckan byggde han ett eget av skrot i källaren.
Träningen resulterade, 1963, i en vinst i juniorklassen, "Mr Österrike" (Steirer Hof Competition). 1964 blev han inkallad till militärtjänst. Få har tränat så hårt och målmedvetet som Arnold gjorde under denna tid. "I drove tanks in the morning and then trained for five hours a day. It was heaven", sa han 1993 i en intervju i "The Hollywood Reporter". 1965 vann han juniorklassen i Österrikiska Tyngdlyftningsmästerskapet.
Österrike var för litet och erbjöd för få tävlingsmöjligheter, varför Arnold började slänga blickar på grannlandet Västtyskland. Trots stränga förmaningar från far och mor, begav han sig snart dit med ett ihoprullat exemplar av tidningen Der Muskelbilder - drömmen om USA - under armen. Den 30 oktober samma år vann han i Stuttgart Junior Mr Europe. Under sin vistelse i Västtyskland träffade han Franco Columbo. Den lilla italienaren skulle, tillsammans med vännen Arnold, komma att totalt dominera den internationella bodybuildingscenen under 70-talets första hälft.
1967, bara 20 år gammal, vann så Arnold NABBA:s Mr Universe och blev den yngsta Mr Universe någonsin. Året efter inledde han med guldmedalj i tyska mästerskapen i styrkelyft. Senare samma år ställde han upp I NABBA Mr Universe Pro i London, varefter han direkt åkte till IFBB:s Mr International i Mexico. Han vann båda tävlingarna. Arnold lyckades inte knipa overalltiteln, den gick till Frank Zane. Dock var det många som lade hans namn på minnet, inte minst Joe Weider, som genast döpte honom till The Austrian Oak. En österrikisk jätteek alltså, som byggt sin fysik med monstruösa träningspass. En av teknikerna han började använda tidigt var något han kallade dubbelsplitt-principen, med ett pass på morgonen och ett på kvällen. En muskelgrupp på morgonen, två på kvällen. Det såg han som en nödvändighet. Stor kropp från början kräver stora mängder träning för att utvecklas. Utmaning till bristningsgränsen var hans filosofi. I Tyskland tyckte alla naturligtvis att han var galen, själv var han ganska stolt över sin enorma träningsmängd.
1968 damp det ner ett brev hemma hos familjen Schwarzenegger. Brevet innehöll en inbjudan till USA och var undertecknat Joe Weider. Arnold tvekade inte en sekund. Utrustad med en gymbag, lite träningskläder och en mycket knagglig engelska anlände så Arnold till ett soligt Kalifornien. Joe tyckte inte alls att Arnold var galen. Okej, Joe tyckte Arnold varit duktig som lyckats så pass bra som han gjort. Men Mr Weider ansåg att det var hög tid att öka träningsdosen. Med siktet inställt på en Mr Olympia-seger över Sergio Oliva körde Arnold, enligt Joes instruktioner, två stycken tvåtimmarspass - sex dagar i veckan. Now we're talking! Och passen var definitivt inga såsa-runt-sessioner. Varje set körde Arnold till utmattning, varpå han gjorde ytterligare några reps, med cheating-teknik (alltså fuskprincipen, skit i utförandet - upp med vikten). Snacka om att pumpa ur.
Nu började även "de stora grabbarna" höja på ögonbrynen. Sällan hade man skådat någon som tränade så intensivt och snart hade alla på World Gym hört talas om den tyste österrikaren som tränade med mord i blick.
"Jag tror att musklerna konstant måste vara upp-pumpade, så att man ständigt går omkring med känslan av att vara nytränad. Man måste känna en lätt muskelvärk direkt efter ett träningspass, det bevisar att man jobbat igenom musklerna ordentligt. Ingen pump - ingen muskeltillväxt!", sa Arnold.
Men trots att träningen gick bättre än någonsin saknade han sin träningspartner och bästa vän Franco Columbo. Arnold lyckades övertala Joe att även ta över Franco till Santa Monica. "Vi var nästan panka, men vi behövde ju pengar till mat", minns Franco. "Eftersom vi båda tidigare hade hankat oss fram i Tyskland som murare, bestämde vi oss för att starta en liten firma: 'European Brick Works' och inom en vecka hade vi mer jobb än vi klarade. Vi anställde en sekreterare för att svara i telefonen och hyrde in en kille från gymmet för att hjälpa oss."
Så här efteråt verkar det som om allting Arnold någonsin tagit i blir till guld. Förutom son murarverksamhet var de båda vännerna fullt sysselsatta med att få Sergio på fall. Vilket inte lyckades. Olympia 1969 vanns av Sergio Oliva. Men trots att Arnold blev snuvad på sitt livs dröm kramade han om Sergio och kysste honom på pannan. Arnold visste vad han gjorde. Publikovationerna ville aldrig sluta, månader efter pratades det mer om gentlemannen Arnold än om Sergios vinst. Nästkommande år var New York och dess publik redo, eller rättare sagt ivrig, att kröna en ny och stor Olympiasegrare - Arnold Schwarzenegger.
"Arnald-eran" hade tagit sin början. Efter förlusten mot Sergio följde tolv månaders omänskligt hård träning tillsammans med den obeveklige Franco. Arnold berättar:
"Där stod jag på gymmet med armar som mätte 56 cm i omkrets och med tre Mr Universsegrar bakom mig. Jag hade all anledning att vara stolt. Men mina vader och ben var alltför tunna för att jag skulle kunna mäta mig med Sergio. För att öka volymen på dessa muskelgrupper skaffade jag ett par träningsbyxor som avslöjade mitt dilemma utan pardon. Grabbarna på gymmet skakade på huvudet och skrattade när de såg mig. 'Klä på dig', sa de. De kunde inte förstå varför jag så gärna ville göra mig till allmänt åtlöje. Det vore lögn att säga att jag uppskattade deras pikar. Sanningen är att jag hatade deras sarkastiska kommentarer. Men jag insåg alltför klart att mina ben aldrig skulle komma ikapp resten av min fysik så länge jag gömde dem. Jag tränade mina ben som aldrig förr. Hårdare för varje pass. När så träningen började ge avkastning gav det mig inspiration att träna ännu hårdare."
Hur det gick, det vet vi ju redan. Arnold tog hem sex raka Olympiasegrar under åren 1970-75. Förutom att han vann Olympia, tog han titlarna Mr World och Mr Universe samt gjorde sitt första av många fastighetsköp 1970. "The Austrian Oak" hade med sina 188 centimeter när han var som bäst en kroppsvikt på 105 kilo i tävlingsform. Armar 56 cm, bröst 145 cm, midja 81 cm, lår 71 cm och vader 51 cm.
1975 tillkännagav Arnold att han skulle dra sig tillbaka som tävlande kroppsbyggare. Arnold skrev istället in sig vid UCLA och tog en examen i handelsadministration (man kan ju ana att han redan då visste var han var på väg). Polaren Franco Columbo vann 1976 års Olympia.
Arnolds sex(!) olympiasegrar gav tillsammans en prissumma på 7 250 dollar, att jämföra med idag när prissumman för vinst i ett Olympia är 275 000 dollar. Så särskilt välbärgad var han inte. Han försörjde sig under tiden som fastighetsmäklare och skrev två böcker samt arrangerade, tillsammans med Franco och advokaten Jim Lorimer, Mr Universe i Hollywood. Ett tävling som verkligen satte bodybuilding på USA:s karta. Tidigare hade det främst varit en lokal företeelse i Santa Monica med en Olympia-arm som stack ut till New York.
"Inne"-tidningar som "The Rolling Stone" och "Sports Illustrated" skrev artiklar om bodybuilding i positiv anda. Varför Arnold la tävlingen i just Hollywood kan man ju undra över, men snart ramlade i alla fall erbjudanden om filmkontrakt in hemma hos honom.
Arnold mindes när han först kom till "det förlovade landet" 1969 och när han med guld-och-gröna-skogar-blick gick med på att spela in "Hercules i New York". En film som blev en megaflopp. Förutom att filmen var en usel produktion så dubbades den, antagligen beroende på att hans engelska vid den tiden inte riktigt höll måttet, vilket fick Arnold att framstå som ett rejält korkat muskelberg. Videoomslaget gjordes om och filmen döptes till "Hercules Goes Bananas". Nä, skulle det bli film av, skulle det vara träningsfilm. Han fick sin vilja igenom och 1976 hade filmen "Stay Hungry" premiär. Filmen blev en succé och Arnold belönades med "The Golden Globe Award for Best Newcomer of the Year", för sin skådespelarprestation.
Sådärja. Sedan var det bara att ånga på i ullstrumporna. Året efter hade Arnold huvudrollen i ännu en film, "Pumping Iron" som visades på biografer över hela världen. Samma år spelade han i ett avsnitt av tv-serien "The Streets of San Francisco". Även 1979-80 medverkade Arnold i tre ganska okända filmer "The Jayne Mansfield Story", "The Villain" (i Sverige finns den att få tag på under namnet Cactus Jack) och "Scavenger Hunt". Studierna var nu avklarade och han hade tagit sin examen. Det var dags för ett riktigt stort genombrott på vita duken - "Conan the Barberian".
"Jag älskar rollen som Conan. Han använder sin snabbhet och styrka för att erövra hela världen. Han blir aldrig missmodig och lever efter sina egna regler. Han är på så vis mitt alter ego", sa Arnold om filmen. För att passa in i rollen som Conan återupptog Arnold sin hårdträning. Träningen gick bra och i sista minuten bestämde han sig för att delta i 1980 års Olympia i Sydney. Åtminstone sades det så då. Att det inte är helt sant bevisas av att han samtidigt gjorde den mindre kända filmen "The Comeback". Långt efteråt erkände Arnold att en filminspelning inte räckte som motivation för hårdträningen - men det gjorde ett Olympia. Varför han inte sa det tidigare har sina förklarliga skäl.
Arnold vann 1980 års Olympia efter fyra års total frånvaro från byggarscenen, vilket fick fler än en bodybuilder att se rött. Många ansåg att domarna dömt partiskt. Ilskan var så stor bland vissa proffs att de svor att bojkotta nästkommande Olympia. Det blev inte bättre av att nästkommande Olympia arrangerades av - just det - Arnold och Jim Lorimer. Frank Zane som i "Arnolds frånvaro" tagit tre raka Olympia blev så förbannad över sin tredjeplats att han krossade sin trofé på parkeringsplatsen utanför tävlingsarenan. Han var också en av de tre som verkligen bojkottade 1981 års Olympia. De andra två var Mike Mentzer och Boyer Coe. Den tävlingen vanns för övrigt återigen av Arnolds polare Franco Columbo.
Därefter beslöt sig Arnold för att ägna sig mer åt att utveckla sina talanger som skådespelare och mindre som bodybuilder. Tillsammans med Jim Lorimer började han projektera en proffstävling som skulle gå på våren, istället för på hösten som Olympia. 1984 hade Conan-uppföljaren "The Destroyer" premiär och senare samma år gjordes "The Terminator". Filmerna blev kassasuccéer och Arnold gled upp till top-fem på listan över USA:s högst betalda skådespelare. Som av en tillfällighet (jojo) började Schwarzenegger diskutera ett restaurangprojekt tillsammans med Stallone, Willis och Moore.
Samtidigt arrangerade Jim och Arnold sin första Ms International. "En tävling för proffstjejer som vill prova vingarna och skaffa rutin på scen innan Olympia".
Den andra juni 1987 göts Arnolds namn in i stjärnsten nummer 1847 på "Hollywoods Walk of Fame"'. Den första helgen i mars 1989 presenterade Arnold och Jim Lorimer Ms International och "Arnold Classic". En tävling med 143 200 dollar utbetalat i cash (20 000 dollar mer i prispengar jämfört med Olympia samma år). Det blev Tonya Knight och Rich Gaspari som fick gå hem med de största prischeckarna.
Den första Planet Hollywood-restaurangen öppnade i New York, oktober 1991. Arnold var där och invigde tillsammans med kompanjonerna Sylvester Stallone, Bruce Willis och Demi Moore. Det här året förverkligade Arnold en annan livslång dröm - att ha ett eget gym. Och vilket annan gym skulle han köpa om inte Gold's, Venice.
Nu har han, precis som det förväntas av skådisar, ställt sig på andra sidan kameran. Regissörsdebuten gjorde han redan 1989 i en TV-produktion "Tales from the Crypt". Men det är producent man ska vara. Last Action Hero, 1993, var den första filmen som Arnold producerade.
