Sök på nätet med gymråttans favorit:

Nedanstående insändare 1992 är Camilla Porsmans "första insats" för B&K Sports Magazine/Fitness Magazine. Man får en känsla av vad som komma skall... Camilla Porsman är frilansjournalist med en lång bakgrund inom hälsa- och fitnessvärlden. 1995 var hon med och startade tidningen Fitness & Aerobics där hon fungerade som dess chefredaktör 1995-99. Hon har tidigare skrivit nio böcker om hälsa, träning och stresshantering, varav en av böckerna är en del av Korpens kampanj för att hälsocertifiera företag. Hon är också en efterfrågad föreläsare inom hälsa, träning och stress. Som frilansjournalist jobbar hon med tidningar och sajter över hela världen och fungerar som fitnessexpert på bland annat www.stadium.se och www.shortcut.nu.

Mer vänliga leenden på gymmet!

Hej B&K-redaktionen! Först och främst vill jag tacka Ove Rytter för en inspirerande tidning! Jag är en relativt ny läsare - mitt intresse väcktes först då jag såg att B&K Sports Magazine börjat med reportage om aerobics, men sedan jag har börjat läsa din färgglada, faktaspäckade och roliga tidning, har jag blivit mer och mer intresserad av bodybuilding.

"Ett ögonblick", kallade du din "redaktörsspalt". Och ett ögonblick är nu vad jag ber dig och B&K:s läsare om.

"Jag tycker att alla som tränar på gym måste hjälpas åt! Varför inte ägna några minuter i slutet av träningspasset att hjälpa några nybörjare med träningsråd? Detta kanske betyder att hon eller han känner sig mer välkommen och snabbare känner sig hemma", står det i denna tänkvärda ledare. Så sant, så sant men min egen erfarenhet säger mig att det är ytterst få som är beredda att ställa upp på det.

Själv så hade jag bestämt mig för att det var dags för "det stora steget" in på gymmet sommaren 1990. Glad i hågen traskade jag iväg till närmaste gym, som råkar vara Sollentuna gym. Trots sommarvärmen var det åtskilliga "biffar" där och tränade. De som redan avslutat sina pass satt utanför och skvallrade. Jag gick in, förklarade att jag inte begrep mig på utrustningen och frågade om det fanns någon som kunde hjälpa mig. Tystnad. Undvikande sidoblickar. Blickar i taket. Blickar i golvet. Någon fick ruskigt bråttom att komma iväg. Någon suckade.

- Peter, du kan väl...

- Nä, jag måste iväg ... har inte tid...

- Johan?

- Njaaee ... ähummm ... eeh...

Till slut gick i alla fall denna Johan med på att "visa mig runt". Det tog säkert hela tio minuter och två sekunder.

Jag blev sååå mycket klokare! Vem som helst hade tackat för sig och gått hem och lagt sig men jag hade ju gett mig sjutton på att få lite bättre "balans" (eller symmetri som det tydligen kallas) i kroppen. Jag ville bli starkare och få fason på kroppen. Nog skulle det väl gå ändå? Jag försökte verkligen ... i ungefär sex månader.

I början gjorde jag precis allting fel med resultat att jag fick höra gliringar, uppgivna suckar och andra "snodde" redskap jag höll på med, trots att de bara skulle köra "ett set emellan". Till slut fick jag hjälp med att sätta ihop ett lämpligt träningsprogram (tack Anders!) och kroppen svarade direkt! Härligt! Men lyckan varade inte länge. Varje gång jag ställde frågor (i stil med "finns det någon annan bra övning för den här muskelgruppen?") möttes jag av sura miner och kommentarer i stil med "Det kan väl du räkna ut själv" och "Stör mig inte". Ändå ansträngde jag mig verkligen för att inte fråga vid fel tillfällen, vara vänlig osv.

Till slut gav jag upp och sedan dess har jag inte satt min fot på ett gym. Jag tänker inte göra det heller, förrän gymmet kan utlova "tillgång till gymtränare", dvs någon som är beredd att rycka in och svara på frågor, kommentera mitt utförande av vissa moment och liknade. Allra helst skulle jag vilja ha en personlig tränare i början (typ David Gray inom aerobics, som ni hade reportage om i ett tidigare nummer av B&K) Dyrt kanske ... jag är inte säker på att jag skulle ha råd ... men det vore utan tvivel det bästa.

Däremot tvivlar jag starkt på att det finns bodybuilders (alternativt en workoutinstruktör som också sysslar med styrketräning) som skulle klara av rollen som privattränare. Mina erfarenheter är som sagt inte de bästa. Jag vet också att jag inte är ensam om de här erfarenheterna. Därför föreslår jag att du gör ett helt reportage byggt på ditt förslag, som jag citerade tidigare, och utvecklar de åsikter och erfarenheter som jag framfört här. Tro mig: det behövs!

Det skulle till och med kunna bli en hel reportageserie. Leta reda på en nybörjare som är i behov av träningsråd och hjälp. Föregå med gott exempel och börja "coacha" honom/henne. Fortsätt vara "gott exempel" i fem-sex månader. Voila! Du har ett spännande, intressant och föredömligt före-och-efter-reportage!

En sak till ... Jag vet att flera av B&K:s gamla läsare tycker illa om att ni har börjat med aerobicsreportage. För mig och många andra är dessa reportage dock efterlängtade och helst skulle jag vilja se mer, mycket mer, av dem! Själv har jag tillräckligt med reportageidéer för att fylla en hel tidning... lämpliga aerobicprofiler, stora färgglada bildreportage som visar delar av träningsprogram (som ni hade med Jeff Vandiver), läckra aerobics-modereportage, information om utländska tränare som gästar Sverige, annonser för träningskläder, videos, redskap (rubberbands, dynabands, tubes, hantlar osv), "fråga doktorn/sjukgymnasten", reportage om rätt träningskost + recept osv i all oändlighet.

Skulle man inte kunna skapa en systertidning till B&K Sports Magazine?

Jag tror bestämt att det finns en marknad för det! Jag blev besviken på B&K:s pyttereportage om VM i aerobics. I en sådan ny, fräsch tidning skulle man kunna "blåsa upp" tävlingen lite extra. Vad tror du?

Att hitta lämpliga skribenter kan väl inte vara så svårt? Jag skulle själv kunna tänka mig att skicka in flera artiklar som "freelance".

Lycka till med fortsatt skrivande och redaktörskap!

Vänliga hälsningar, Camilla Porsman

Svar: Hej Camilla! Tack för ditt trevliga brev. Vad gäller insatsen från personalen på gym, så har många med dig samma erfarenheter. I USA har många gymägare löst problemet genom att utse ett antal nyckelpersoner på gymmet, som tar hand om nya människor.

Som tack för detta får de som hjälper till träna gratis och de erhåller även en viss provision på varje sålt träningskort till de nya kunderna.

På detta sätt motiveras ett antal individer under gymtaket att dra på smilbanden och bjuda till lite extra.

Det finns få saker som gör undertecknad så deprimerad som gympersonal som sitter utanför ingången till sitt "hälsocenter" och röker och knappt ägnar människor som passerar dörrarna en blick. Eller som låter folk "titta runt lite", utan vägledning eller inspirerande kommentarer till de olika maskinerna, som för de flesta ser ganska skrämmande ut.

Detta är inte bara oansvarigt - utan högst oekonomiskt och dumt.

Sköt om dig - och jag hoppas att du trots allt uppsöker ett gym igen, där du kanske får mer hjälp, och tar tag i träningen igen.

Ove Rytter

Debatt: "Kvinnor 1"

Redan år 1988 hade jag funderingar kring hur en vinnare av Miss Olympia kan komma att se ut 1993. Själv föreslog jag ett namnbyte av tävlingen till "Miss Anabolic", eller varför inte "Miss Freak". Naturligtvis har dambyggningen redan nu nått groteska dimensioner. En del av dessa "damer" skulle säkert kunna ändra om i prislistorna bland våra nationstävlingar för herrar, om de fick.

Ansvaret för utvecklingen ligger hos domarna. Det är ju trots allt damtävlingar och då borde kvinnoliknande deltagare vinna. Bedömningen av det rent estetiska måste premieras före "deff" och "volym", annars kommer elittävlingar för dambyggare att förlora i popularitet, även kommersiellt. Alternativet kan vara att ha en tävling för de som "freakat ut", och en annan för "kvinnliga" dambyggare.

Tack för ordet! D. Sager

Svar: Hej, tack för ditt inlägg i debatten om kvinnlig bodybuilding. Många är av samma åsikt som du. Och IFBB beslutade nyligen, till mångas glädje, att man ska börja arrangera "Miss Fitness-tävlingar". Dessa skulle ha annorlunda domarkriterier precis enligt den formel du själv beskriver.

Precis som B&K tidigare förespråkat kommer det förmodligen att bli två olika typer av tävlingar - och skilda "divisioner" inom kvinnlig bodybuilding, precis som inom många andra idrotter. Ty det går aldrig att uppmana någon att sluta träna, bara för att man nått "maxpotential" inom en idrott. Detta vore minst lika absurt som de stora muskler den moderna kvinnliga gladiatorn utrustat sig med.

Men vi på redaktionen anser att det kan vara snyggt med mycket muskler på en kvinna, om de sitter på rätt plats och i rätt proportioner.

Men visst finns det, liksom inom andra sporter, "freaks" som genom extrem genetik, dopingpreparat och total dedikation når "groteska" resultat. Här måste, precis som du säger, domarna ta sitt ansvar.

Ove Rytter

Fria vikter kontra "maskiner"

Hej! Jag har alltid funderat på skillnaden (resultatmässigt) när man tränar med fria vikter kontra "maskiner". Personligen tror jag en kombination vore det bästa. Ändå tycker jag det vore intressant med en test med två testgrupper med liknande bakgrund och förutsättningar.

Dessa två grupper sätts på olika träningsprogram. Ett med enbart maskiner samt ett med enbart fria vikter.

Samma muskelgrupper ska tränas i båda programmen. Kostschemat för båda grupperna ska vara identiska. Kan inte B&K arrangera ett sådant test och följa upp detta i några nummer?

Göran Blixt

Svar: Hej Göran, Vi har tidigare genomfört en liknade test, men det är svårt att få tag i testpersoner som "löper linan ut".

Många faktorer runtomkring påverkar resultatet högst avsevärt. Förkylningar, kosten, resor och annat kullkastar ofta det mest seriösa försöket att "hitta sanningen".

Vi låter därför denna fråga gå vidare till Per Tesch i vår frågespalt.

Ove Rytter

Debatt: "Kvinnor 2"

Har alltid tyckt om kraftigt byggda kvinnor, men jag tycker det är viktigt att de inte försummar att bygga upp ben och lår. Det ser lite onaturligt ut om de har kraftiga armar när benen är i smalaste laget. Man får väl inte alltid en klar bild av hur de ser ut i verkligheten när man bara ser dem på bild, men när det gäller proffskvinnorna så tycker jag att Cory Everson hade varit ännu bättre om hon hade haft lite grövre ben.

Så om jag fick bestämma så skulle kvinnor - även de som inte tävlar - sträva efter att se ut som Cory om hennes ben hade varit lite grövre och hon är nog bäst när hon inte är "deffad". Hon har väl lite mjukare linjer då. Marjo Selin ser ju ganska bra ut hon också, så jag tycker det är absolut inte för mycket begärt att de strävar efter att se ut som hon om de har sådan kroppstyp att de kan bli sådana.

Det är för sorgligt att det s k svaga könet skall sträva efter att se ut som fotomodeller eller käppar, när det andra könet går åt motsatt håll och försöker att öka sin vikt. Det blir ju ingen balans alls mellan könen på det sättet.

En som avskyr bengetter.

Mer Johnny Grape!

Hej! Jag vill tacka för en toppenbra tidning. Men jag saknar ett reportage om Hans "Dolph" Lundgren, Johnny Grape och Berry DeMey. Kram. P.