Historien bakom Schwarzenegger är egentligen inte speciellt dramatisk i sin början. Den började en varm sommardag, 30 juli, 1947 i den lilla österrikiska staden Graz. Den lycklige fadern var stadens egen polischef i hög person. En mycket aktad och karaktärsfast herre, vilket säkert borgade för en disciplinerad uppfostran för vår huvudperson. I Arnolds hem gällde grekernas "en sund själ i en sund kropp" till fullo. Fysiska aktiviteter i form av olika idrotter blev ett naturligt inslag i hans liv redan i tidig ålder. Den tävlingsinstinkt han under dessa barnaår odlade upp, ivrigt påhejad av sin minst sagt sportintresserade far, hämnade honom otillfredsställd så länge han inte kunde hävda sig och vara bäst på allt han företog sig. Och tack vare den begåvning och talangfullhet han föddes med, blev han oftast bäst. Men den dag han för första gången klev in på ett gym, 14 år gammal, över 180 cm lång och vägandes strax över 70 kg, frågade sig dock många om den "lille" Arnold inte för en gångs skull tagit sig vatten över huvudet!
Arnold bevisade motsatsen genom hårt slit och med hjälp av den supergenetik som senare skulle ge honom 7 Mr Olympiatitlar. Få har väl egentligen tränat så målmedvetet och hårt som just Arnold gjorde under denna tid. 17 år gammal och tre år senare, hade han lyckats bygga up en imponerande muskelvolym och styrka. Med hjälp av denna tog han hem segern juniorernas Mr Österrike och juniorklass en i det Österrikiska tyngdlyftningsmästerskapet.
Österrikes "litenhet" och bristen på riktigt motstånd fick dock Arnold att slänga blickar på grannlandet Västtyskland. Efter stränga förmaningar från far och mor, begav han sig snart dit. Under sin vistelse här träffade han på Franco Columbo. De lilla italienaren som tillsammans med vännen Arnold skulle komma att totalt dominera den internationella bodybuilding scenen under 70-talets första hälft. Arnold och Franco började träna tillsammans. Mycket hårt och målmedvetet. 3 vinster i NABBA:s Mr Universe vittnade klart om de häpnandsväckande träningsresultat Arnold nådde. Något man också hade hört talas om och uppmärksamma på andra sidan Atlanten. Självaste "Master Blaster himself", Joe Weider, hade fått upp ögonen för den unga talangen!
Arnold till USA!
Året var 1968. Utrustad med en gymbag, lite träningskläder och en minst sagt knagglig engelska, anlände Arnold till USA och ett soligt Kalifornien. Joe Weider hade skickat en inbjuda honom, vilket innebar Arnold skulle få möjlighet att träna i Santa Monica tillsammans med de riktigt "stora" grabbarna!
Arnold tvekade inte en sekund. Han såg sin chans att förverkliga den stora dröm han i hemlighet burit på sedan 11-års ålder. Att få flytta till "the promised land" och bli något stort!
Med siktet inställt på en seger över Sergio Oliva i 1969 års Mr Olympia, började Arnold träna hårdare än någonsin direkt efter sin ankomst till Santa Monica. Snart hade alla hört talas om den tyste österrikaren på World Gym, som med mord i blicken attackerade de redskap och vikter han använde. Aldrig hade man väl skådat någon som tränade på detta sätt. Men trots att träningen gick bättre än någonsin, saknade Arnold sin träningspartner och bästa vän. Franco Columbo!
Arnold lyckades övertala Joe Weider att även ta över Franco till Santa Monica. De båda vännerna var tillsammans och kunde börja träna ihop igen. Arnold avslöjade sina planer inför Mr Olympia och snart var de fullt upptag med att konspirera över hur de skulle å Sergio Oliva på fall.
Detta skulle så bli upptakten till ett Mr Olympia det länge skulle talas och skrivas om.
Sportsmannen Arnold!
Äntligen skulle en av Arnolds stora drömmar gå i uppfyllelse. Att få vara med på ett Mr Olympia. Bodybuildingens mest prestigefyllda och sägensomspunna tävling. En proffstävling där endast den yppersta eliten får delta och där de riktigt stora pengarna finns att hämta. Alla som står på scenen måste ha vunnit ett VM för amatörer, eller på annat sätt visat sig värdig att sälla sig till denna skara på ca 20 personer!
Att få en "inträdesbiljett" till tävlingen är alla byggares dröm. Prissumman har stigit hela tiden sedan den första tävlingen genomfördes och uppgår idag till 750 00 svenska kronor. Hälften tillfaller segraren. Arnold hatade att förlora, att inte nå det mål han strävade efter. Men det var bara att konstatera att det inte var hans tur riktigt ännu, den där kvällen i New York då 1969 års upplaga av Mr Olympia skulle avgöras. Arnold var mycket bra. Han hade vid en ålder av 22 år lyckats bygga upp en fysik som gav honom en plats bland de allra främsta.
Rond efter rond möttes tävlingens två stora kombattanter, Sergio Oliva - Arnold Schwarzenegger, framför det luttrade domarkollegiet. Det var mycket jämnt. Faktum är att båda var värdiga vinnare. Men trots detta räckte det inte ända fram för Arnold. Han fick se sig slagen av Sergio. Men istället för att spotta, bli förbannad och anklaga domarkåren för jävighet, vilket en stor del av publiken ansåg det fanns visst fog för, kramade han om Sergio och placerade en stor smackande kyss på segrarens svettiga kind, följt av ett stort leende med den karaktäristiska Tore Skogman-klyvningen mellan framtänderna. Publikovationerna ville aldrig sluta. Vilken sportsmannaanda! New York och resten av bodybuildingvärlden hade fått en ny hjälte och idol att se upptill. Månader efter pratades det mer om gentlemannen Arnold än om Sergios vinst. Arnold hade genom diplomati vänt förlusten till en stor seger. Han hade inte enbart vunnit en stor prestigeseger utan även publikens tycke. Och det nästkommande året var New York och dess publik redo eller rättare sagt ivrig, att kröna en ny och stor Mr Olympiasegrare - Arnold Schwarzenegger!
Arnolds historiska bodybuildingera!
1970 var året då Arnold på allvar skulle komma att chocka bodybuildingvärlden. Och året då den ur bodybuildingsynpunkt så historiska "Arnolderan" tog sin början. Efter den snöpliga Mr Olympiaförlusten inledde Arnold en 12 månader lång revanschfylld klappjakt på Sergio Oliva. Fast besluten att ta revansch på sin "baneman". Tiden som följde efter nederlaget, präglades av omänskligt hård träning tillsammans med den obeveklige Franco. Denne tillät aldrig Arnold att dra ned på träningstempot, utan piskade ständigt på honom att träna allt hårdare. Och Arnold visste att detta var ett måste och vad som krävdes för att han skulle lyckas med sin föresats;
"Där stod jag på gymmet med armar som mätte närmare 56 cm i omkrets och med tre Mr Universe segrar bakom mig. Jag hade all anledning att vara stolt över mig själv. Men jag visste att det inte skulle räcka långt i kampen mot Sergio. Mina vader och lår var alltför tunna. En tuff uppgift väntade på mig...
Att öka volymen på dessa muskelgrupper så att de matchade min överkropp. Men då jag älskar svåra utmaningar, antog jag denna. Jag beslöt mig för att det inte skulle finnas en enda skavank i min fysik som domarna skulle kunna döma ned mig på, när jag var färdig med mitt jobb.
Jag skaffade ett par specialskurna träningsbyxor som avslöjade mitt dilemma till fullo. Grabbarna på gymmet skakade på huvudet och skrattade när de såg mig. De förstod inte hur jag frivilligt kunde exponera mina ben och göra mig till allmänt åtlöje. De förstod inte vidden av det jag hade förut satt mig att påbörja. Det vore fel att påstå att jag uppskattade deras pikar. Sanningen att säga är att jag hatade deras sarkastiska kommentarer.
Men jag insåg alltför klart att mina ben aldrig skulle komma ikapp resten av min fysik, så länge jag "gömde" dem. Så jag fortsatte att använda mina specialsydda byxor. Trots att mitt ego fick sig en knäck varje gång jag såg mina egna ben.
Jag tränade mina ben som aldrig förr. Hårdare för varje pass jag körde. Och till slut gav alla vedermödor jag gått igenom avkastning. De som tidigare kritiserat och pikat mig, började istället ge beundrande kommentarer. Snart pratades det mer om mina vader och lår, än om mina armar. Och detta gav mig inspiration att träna ännu hårdare. Faktum är att jag blev 'förälskad' i mina ben!"
Arnolds plan fungerade och Joe Weiders "du måste 'älska' dina svaga muskelgrupper lika mycket som dina starka för att utveckla dem maximalt", stämde till fullo.
Vår huvudperson slog Sergio Oliva och lyckades ta hem sin första Mr Olympiaseger 1970. Arnold förbättrade därefter ständigt sin fysik och lyckades alltid vara ett par steg före sina konkurrenter. "Arnolderan" hade börjat!
Arnold tog hem sex raka Mr Olympia-segrar åren 1970-75. Under denna glansperiod besatt han en imponerande fysik som gav honom epitetet; "Världens muskulärt mest välutvecklade människa". Och detta var ingen överdrift. För den "Österrikiska eken" (som Arnold också kallades med sina 188 cm när han var som bäst en kroppsvikt på 105 kg i tävlingsform och följande mått; armar 56 cm, bröst 14 cm, midja 81 cm, lår 71 cm och vader 51 cm.
Arnold drar sig tillbaka!
1975 tillkännagav Arnold att han tänkte dra sig tillbaka som tävlande kroppsbyggare. Bodybuildingvärlden var chockad och upplevde något som skulle kunna liknas vid ett traumatiskt tillstånd. Ett Mr Olympia utan Arnold? Hemska tanke!!! Arnold började nu ägna sig åt studier vid University of California (UCLA) och tog en examen i handelsadministration.
Vid sidan om sina studier arbetade Arnold som fastighetsmäklare, författare (han har skrivit "Arnolds Bodybuilding för Men" och "Arnolds Bodybuilding for Women), samt som arrangör av bodybuildingtävlingar, vilket han gjorde stor succé med. Arnold, Franco och advokaten Jim Lorimer arrangerade tillsammans 1975 år Mr Universe i Hollywood. En tävling som skulle innebära en stort lyft för bodybuilding.
Arrangemanget och tävlingen var så perfekt att allmänheten och flera större tidningar på allvar började intressera sig för denna "udda" men publikfriande sport. Tidningar som Rolling Stone och Sports Illustrated började publicera artiklar som behandlade bodybuilding i positiv anda. Bodybuildingtävlingarna började fyllas till sista bänk och blommade som aldrig förr. Arnold var inte enbart ett snille när det gällde att marknadsföra bodybuildingtävlingar utan även när det gällde att marknadsföra sig själv. Han började bli en ansedd man i innekretsarna och det dröjde inte länge förrän filmbranschen börjad få upp ögonen för honom. Här fanns krafter som göra Arnold till en stor filmstjärna.
Arnold var dock inte helt obekant med filmmindustrin. Hans första film hette inte "Pumpin Iron", som många tycks tro, utan "Hercules in New York". Den spelades in 1969 och blev en stor flopp. Arnold fick inte ens ha med sin egen röst på filmen utan denna dubbades. Engelskan väl inte den bästa vid denna tidpunkt, kan tänka!!!
Arnold Barbaren!
För att inte ännu en gång göra sig till ett åtlöje på filmduken, bestämde sig Arnold från första början att bryta den stereotypa uppfattning om bodybuilding allmänheten hade. Och det lyckades han också göra i hans två första riktiga filmer: "Stay Hungry" (1976) och "Pumping Iron" (1977) Den man vi såg här var inget muskelmonster utan hjärna. Ingen neurotisk självtvivlare som var tvungen att pumpa upp sina muskler för att bevisa att han var man, utan en intelligent och skarpsint person.
I "Stay Hungry" skapar Arnold ett varmt och känsligt porträtt. Oavsett vad man tycker om filmen i stort, kan man inte låta bli att slås av den charm och lätthet han utstrålar. Han spelar en person som är lika perfekt i sin själ och i sitt sinne som han är till sin kropp. Han känner sig själv ofantligt mycket bättre än någon annan i filmen. Han vet sina brister utan att låta sig tyngas ned av dessa och är hela tiden öppen för nya idéer och intryck. Inte för inte belönades Arnold med "the Golden Globe Award for Best Newcomer of the year" för sin filmskådespelarprestation.
I "Pumping Iron" förs Arnolds person fram ytterligare. Här framställs han som den fullkomlige kroppsbyggaren. Och det gäller inte enbart hans fysiska egenskaper utan även hans övriga sidor. Han presenterar sig själv som en hjältemodig, komisk, affärsmässig, artikulerad och folklig person.
När publiken skrattar, faller han själv in och manar t o m fram det. Arnold skapar en fascinerande person som kanske inte är den han utger sig för att vara, men som man som åskådare struntar i vilket. Kanske beror det på att han gestaltar en byggare som tar sig själv på blodigt allvar, men som ändå kan skratta åt sina egna fel och brister på ett självironiskt sätt.
De stora anbuden började droppa in efter att dessa två filmer visats på bioduken och i televisionen världen runt. Arnold var med i en liten roll i "The Villian" (1970) och senare i den film som skulle ge honom det riktigt stora genombrottet. "Conan Barbaren" (1982). En film i 150 miljoners-klassen och med en roll som var som klippt och skuren för Arnold;
"Jag älskar rollen som Conan. Han använder sin hjärna, styrka och snabbhet för att erövra hela världen. Han blir aldrig missmodig och lever efter sina egna rebelliska regler. Något som vore fullständigt omöjligt i dagens samhälle. Han är på sätt och vis mitt alter ego, vilket antagligen är orsaken till att jag älskar att gestalta denna äventyrare".
"Conan Barbaren" följdes ganska snart av "Conan förgöraren" (1984). Inga stora filmer innehållsmässigt egentligen. Dock skapliga kassasuccéer. Arnold fick här chansen att spela en roll som var stark i sig själv.
Han kunde med stor övertygelse och inlevelse axla rollen som den store rebellen. Vi ser honom i sinnesstämningar som sträcker sig från att vara en känslolös mördare till ett tankspritt fyllo och från en förälskad man till en nattsvart hämnare.
Arnolds kontroversiella come-back!
För att passa in i rollen som Conan, var Arnold tvungen att träna mycket hårt under inspelningen 1980-82. Och faktum är att träningen gick så bra, att Arnold i sista minuten beslöt sig för att göra come-back på 1980 års Mr Olympia i Sydney, Australien. Debuten gick över förväntan (?) och han kunde ta hem sin 7:e Mr. Olympia-seger. Samtidigt stärkte han sin position som den allra främste genom tiderna i genren bodybuilding. Arnolds vinst fick många byggare att se rött. Många ansåg att domarna dömt partiskt. Ilskan var så stor bland vissa proffs att de dyrt och heligt lovade att bojkotta nästkommande års Mr Olympia. En tävling som skulle arrangeras av Arnold och Jim Lorimer. Trots dåliga förutsättningar lyckades dock dessa två herrar arrangera ett Mr Olympia av bästa kvalitet. Nästan alla proffs närvarade vid denna tävling, förutom Mike Mentzer, Boyer Coe och Frank Zane. Den sistenämde blev enligt uppgift så ursinnig över sin tredjeplacering i Sydney, att han krossade sin trofé på parkeringsplatsen utanför tävlingsarenan. Ingen vidare sportsmannaanda!
