Tänk dig följande scenario: Du älskar att träna. Har precis varit med i din första bodybuildingtävling. Du vinner. Motivationen är på topp. Men du har lite känningar i ryggen och söker därför läkarhjälp. "Tyvärr, du kommer aldrig att kunna träna hårt igen - kanske inte kunna träna alls", lyder utlåtandet.

Detta hände Annika Warg. Men eftersom du säkert redan läst profilen på denna behagliga norrländska vet du att historien fick ett lyckligt slut. Det bevisade hon övertygande på SM Athletic Fitness, då hon klev näst längst upp på pallen, trots diskbråck på fjärde och femte kotan.

"Sammanlagt gick jag sjukskriven under två års tid, före och efter operationen, 1996. Under den perioden fick jag inte lyfta något över huvudtaget, fick inte bädda eller ens diska för att inte tala om att bära min nyfödda son, Alfons." Däremot var det obligatorisk sjukgymnastik. "Det var nästan löjligt, de kunde ingenting om styrketräning. De tyckte exempelvis att jag skulle köra knäböj. Idag är det fortfarande den enda övning som jag inte kan köra utan att få ont. Ändå ville jag ju få hjälp att bli bättre och jag vågade så småningom börja träna på egen hand igen."

Idag är situationen precis den omvända mot den skräckbild som läkaren målade upp - så länge Annika tränar, men så fort hon vilar några veckor smyger sig värken tillbaka.

Hur kom det sig då att det alls blev styrketräning?

"Jag började i 18-årsåldern, efter att ha simtränat och tävlat på rätt hög nivå under hela skoltiden. Jag har alltid varit smal i grunden, men under simtiden var jag totalt benig och platt. Fick till och med höra saker som: 'Hur kan du vilja visa dig i baddräkt, du som är så spä'?' När jag slutade simma exploderade kroppen, men jag var ändå ganska rak och ville få mer rumpa, axlar och bredare rygg för att få mer kurvor på kroppen. Då började jag styrketräna och eftersom jag är ganska lång behöver jag rätt många kilo muskler, annars ser jag bara ut som en flaggstång, haha. Det är inte mitt ideal att vara smal, jag vill vara kvinnlig och tycker att det ska finnas former. Och de formerna tränar jag mig till.

För mig är träningen bara ett självklart inslag i livet. Den inställningen fick jag nog när jag som 19-åring bodde ett år i Kalifornien och jobbade som au pair. Där är det helt naturligt att folk tränar, medan man i Sverige måste förklara sig och stå till svars för att man tränar mycket. Precis som om jag skulle ifrågasätta andras livsstil och undra varför någon vill springa på krogen två-tre gånger i veckan. Men det här är jag!"

Tonfiskätande rymdvarelse

Idag kör Annika fem styrkepass i veckan, då hon delar upp muskelgrupperna på fyra (se träningsschema). Inför tävling tillkommer även tävlingsspecifika moment, som chins, dips och rodd två gånger i veckan. Annika njuter i fulla drag av sin träning och under tävlingsförberedelserna missar hon inte ett enda pass. När Annika går in för något gör hon det till hundra procent. Det gäller träningen och tillika maten.

"När jag satsar äter jag var tredje timme. Folk tror att man är en rymdvarelse när man kommer med sin kesella, tonsfisk och ris eller vad man nu har, och de undrar alltid: 'Är det där verkligen gott?' Tänk om folk kunde sluta bry sig så mycket, jag menar, mat som mat. Om jag vet att det är bra för mig när jag ska träna, då äter jag det."

Under dieten tillstår hon dock att det blir enformigt, men att det inte spelar någon roll. Basen bestod just av ris och tonfisk. Mjöl och mjölkprodukter var uteslutna och hon låg extremt lågt i fettintag. Den sammanlagda kalorimängden per dag hamnade mellan 2000 och 2300.

"Jag vet att andra säger att man bör äta olivolja, fiskolja och annat bra fett men mitt upplägg fungerade för mig. Och jag tycker inte att det är jobbigt att gå på diet. Har jag väl börjat är det bara att köra, jag är så fokuserad. Det har varit så himla kul hela tiden och jag har aldrig känt mig trött på träningen eller på tanken om tävling."

Beundrar tjocka och smala

Även under offseason äter Annika bra basmat. "Jag skulle kunna äta samma mat året om. Jag mår bra av att veta att jag får i mig rätt saker, då går min träning så mycket bättre. Det är en extra motivationsfaktor. Och man kan inte få allt, lite måste man offra för att få de resultat man vill ha. Men det är nog många som vill att det ska vara enkelt, därför går de på nya bantningspreparat som lovar en enkel väg. Om de istället gjorde som man ska, skulle de kunna vara smala resten av livet. De flesta vill ha för mycket för snabbt och lägger ner en massa tid på fel sätt. Om de inte hade så bråttom skulle de kunna få jätteresultat. Men jag måste säga att de jag ser upp till och beundrar mest, är de som är tjocka eller riktigt smala och som tränar. De har ju tagit tag i sin situation och förstått att gymmet inte bara är till för de vältränade. Andra som bara klagar har jag inte ens någon lust att lyssna på, de har ju redan bestämt sig att det är på ett visst sätt. Då är det ingen idé att dela med sig av sina kunskaper." Men den som har ett något mer öppet sinne än det ovan beskrivna har mycket att hämta av Annika.

"Det förvånar mig att det är så många tjejer som säger att de har så lätt för att lägga på sig muskler. Men jag menar att tjejer måste lära sig att köra tungt, våga ta i och lasta på, även om man har fitness som ideal. Och jag har bodybuildingen att tacka för att jag har lärt mig att träna tungt. Det krävs om man vill tävla i fitness! Själv är mitt ideal norska fitness-proffset Lena Johannesen. Det roliga är att vi har samma bakgrund: Lena är tidigare simmerska, har tävlat i bodybuilding och sedan gått över till fitness. Hon ser otroligt bra ut."

Familjen viktig

Det kanske låter som om Annika är bosatt på gymmet dygnet runt, men det är helt fel. "Min familj betyder allt för mig och jag och Andreas (hennes man sedan fem år tillbaka, reds not) tillbringar väldigt mycket tid tillsammans med Alfons. Som det ser ut nu tränar jag fem gånger i veckan, en timme åt gången. Den dag jag ser att träningen tar för mycket tid från Alfons, då sätter jag den åt sidan, han är självklart mycket viktigare."

"Jag kör mycket basövningar och kör extremt strikt i lugnt tempo. Inga ryck, jag håller emot i den negativa, excentriska fasen och kör inga halva rörelser. Det gäller att ha kontroll över kroppen. Det jag prioriterar nu är axlarna och rumpan. Biceps och triceps kör jag kanske någon gång var eller varannan vecka, bara för att jag tycker det är roligt, men jag vill inte lägga på mig mer på armarna.

Generellt kör jag lite tyngre offseason, då ligger jag runt 7-8 reps per set. När jag går på diet blir det något lättare, runt 10-12 reps per set för att undvika skador."