Kent och hans bror, Johnny, bor i Luleå. De började träna efter att ha sett filmen "Pumping Iron" 1977. Men sedan slutar de flesta likheterna mellan bröderna Grape. Kent kör en risig Volvo, Johnny en Harley Davidson, Fat Boy. Kent satsar på byggningen, Johnny "har egentligen lagt av".
- Kent är stark, säger Johnny.
- Johnny är repstålig, säger Kent.
- Jag är klen, hävdar Johnny.
- Det är bara som du tror, svarar Kent. Sedan är de igång:
- Du bänkar 195, vad tar jag? 165!
-180!
- Du drömmer.
- Men jag har ju själv sett det.
- Du yrar.
- Snicksnack.
De verkar inte vara överens om mycket annat än att bättre träningspolare än brorsan, det finns inte.
"Vi kan int' träna tillsammans, eftersom vi kör så olika övningar. Brorsan och jag prioriterar olika. Men vi är jävligt bra på att peppa varann. Vi skrik' å står i. Vi kör tillsammans, men int' tillsammans, om man säger". Det är Kent som framlägger detta kristallklara resonemang. Jag tittar frågande på Johnny, men han hjälper mig inte mycket. "Jo de' e' som brorsan säger, skriv det så får vi se om nå'n fattar".
Han berättar: "Efter SWGP -94 var jag mätt på byggning. Jag har mest åkt hoj och spelat tennis. Kanske lallat runt på gymmet någon dag i veckan. Som mest. Jag tycker själv att jag lyckades fastna i motionsdiket ganska bra.
Så fick brorsan sitt wildcard till SWGP -97 efter SM -95. Vi har ju alltid tävlat mot varann, så det var klart att jag också skulle vara med. Han gasade fullt från att han fått inbjudan, men för mig var det skittrögt. 'Nu får du fan sätta igång', sa han. Men näe - det gick bara inte. Så när jag blev blev farsa i slutet av september var det som att trycka på en knapp.
Så när jag väl hade bestämt mig för att börja hade jag plötsligt glömt allt. Byggning är en livsstil och jag hade ju klippt helt. 'Få få se nu, proteiner...', kommer jag ihåg att jag tänkte. 'Hur var det med dem nu, hur mycket ska man ha?' Jag fick ringa brorsan och fråga. Skrämmande att man kan glömma så."
Kent: "Jag kom 2:a på SM -95 och satsade för fullt mot SWGP. Allt var planerat in i minsta detalj. Målet var att jag skulle bli lika hård som på SM men lite tyngre. Ska du skriva nå't, skriv att det gick åt helvete. Lite besviken är jag nog att jag missade formen, jag hade ju satsat rätt hårt. Fixat bort jobb och allt för att kunna koncentrera mig fullt på träningen - det var ingen bra väg he, he. Kolla bara på brorsan."
Johnny garvar till och sedan är han tyst ett bra tag och jag förstår att det inte är någon vanlig deff-snurr-story jag ska få höra. Han förklarar:
"Jo, det var så att vi skulle köpa tröjor till klubben. Vi skulle ha nå'n text på också. Så jag kom att tänka på en grej ur Rocky III när Mr T frågar: 'What will it cost, Rocky?' och han svarar: 'Pain'. Så skulle det stå: 'Pain'. Kaxigt, tyckte jag då. Jag visste inte mycket.
Det första som hände var att stället jag jobbade på lades ner. Jaha, så var man arbetslös då. Men jag deppa' int' för det. Bra, tänkte jag istället, då blir det mer tid till träningen.
Samtidigt bestämde sig HSB för att lägenheten skulle renoveras. Det var ju också bra. Frid och fröjd. Men så när de började slita upp golvet visade det sig att det var asbest under korkmattan. Jag sa till värden att här går inte att bo, men de stod på sig. Jag blev skitförbannad. Asbest är ju farligt, Först och främst för lillgrabben då, Isac. Och så jag då: Skulle jag deffa i dammet?
Så tjejen, Lissan, fick flytta hem till morsan med Isac och jag flyttade ner på hojklubben i industriområdet. Det gick hur bra som helst. Bortsett från att snubbarna bredvid sparkade igång en stor kapsåg sju på morgonen och att hojkillarna hade fester på helgerna. Det var lite ont om sova ibland, om jag säger så.
- Sedan länge hade jag gått och dragit på en axelskada också och den gjorde att jag inte kunde träna varken bröst eller axlar. Knappt ens biceps. Det var ju också bra, då fick jag mer tid att träna ben, och det behövde jag. Men så blev jag knuffad ner för en trapp. Jovisst, jag seglade som ett löv, vet du. Stukade foten. Den svullnade upp och blev stor som en fotboll. Så kunde jag inte köra vader eller ben heller. Och allt detta två månader innan jag skulle tävla. Men alltihop, det var bara som tändvätska. 'Ge mig mer', tänkte jag. Och mer fick jag. Jodå. Så gick gymmet i konkurs. 'Jaha', tänkte jag, 'var ska man nu ta vägen?' Men så var det nå'n som kände en dragg på brandstation och där hade de en styrkehall. Lite spartanskt, men det gick att träna. Jag och brorsan löste årskort för 60 spänn och där tränade vi fram till tävlingen. Och tränar där än, förresten.
Det har varit en så snurrig deff att jag aldrig varit med om dess like. Och så jag med min tröja då... Men det är lite roligt, så här när man summerar det."
Vad säger man? Snacka om positiv kille. Somliga bryter ihop när de missar ett pass. Uppenbart är i alla fall att norrlänningar inte dör av nageltrång. Vi snackade lite hit och dit och kom så småningom in på årets GP.
Kent: "Innan EM-kvalet tänkte jag att jag skulle rycka saltet. Men jag höll på och vela' in i det längsta. Till sist så gjorde jag det, vilket bara resulterade i att jag blev vätskig. Och bara fem dagar kvar till SWGP."
Kent ser lite deppig ut, men så lyser han upp: "Men nu. Nu har jag hittat nyckeln till gymmet, om man säger. Jag hakade på brorsan som tävla på EM och fortsatte att dieta och träna. Tre dagar efter SWGP var vi i full gång. Och nog fan ska jag fortsätta när det känns så här. Jag har hållit formen hyfsat. Får jag bara till det ska jag nog kunna slå nå'n jävel. Ett SM-guld -98 blir nog lagom."
Johnny: "Jag har, som sagt, egentligen lagt av. Så vann jag EM-kvalet och blev helnöjd över min placering i SWGP. Jättekul, men efter SWGP skulle det definitivt vara slut. Så träffade jag KP Ourama som sa: 'Pressa ner dig i 80:an och ställ upp på EM'. Okej, tänkte jag, en sista, sista. Men hu. Att dräpa ner mig så var det värsta jag gjort. Medan jag höll på tyckte jag att det var vansinne. Att jag aldrig borde gjort det. Men så kom jag till EM i kanonform. Det var länge sedan jag var så spikad. Fyra, snudd på trea. Och så var det lika kul igen. Så just nu går jag och grubblar på om man skulle tävla igen. Men det är ju sjukt! Jag vågar knappt säga det till Lissan.
Vajer-drag underifrån med rakt handtag (K+J)
