Sök på nätet med gymråttans favorit:

För den insatte är hon gammal i gamet. För den nye bodybuilding- intresserade läsaren kan nämnas att detta är tjejen som är känd för att tävla året runt och som för det mesta får lämna tävlingsscenen med en guldmedalj runt halsen. Hon besitter en enorm muskel- massa till sina 163 centimetrar. Är alltid i bra form och som Ulf Bengtsson nyligen uttryckt "bara blir vackrare och vackrare för varje år". Gunilla Söderberg är hennes namn.

Möt henne i denna avklädande intervju som avslöjar henne in på bara skinnet.

B&K träffade Gunilla hemma i det personligt inredda huset vid Edsviken, Stockholm. Det är en kall och vacker vinterdag, då sjön ligger gnistrande klar vid husknuten. Gunilla håller som bäst på att förbereda sig för damernas världsmästerskap i denna tuffa sport. Trevlig, omtänksam, ödmjuk, självgående och framförallt pratsam, är bara några få egenskaper detta energiknippe till tjej innehar. Hon går, eller rättare sagt svischar förbi, genom livet med ett ständigt leende på läpparna.

"Ja, jag förstår mig inte på folk som går omkring och är deprimerade utan någon egentlig anledning. Om alla man älskar är friska och har hälsan, finns det väl ingenting att vara ledsen över?" Och friska som nötkärnor är alla i Gunillas närmaste släkt. Med en pappa på 78 år som simmar några mil i veckan samt en mamma som nyligen investerat i en motionscykel för att kunna sitta hemma och motionera, vid en ålder av 72 år, förstår man varifrån dottern fått sin starka fysik och aptit på livet.

För 41 år sedan ekade ett gällt barnaskrik mitt i de värmländska skogarna, Gunilla kom till världen, född Svankvist. Ett energiknippe redan då som var igång från arla morgonstund till mörka kvällen. Skolans roligaste och bästa ämne blev inte helt oväntat, gymnastik. Vid en ålder av 15 tillryggalades sprintersträckan 60 meter på tiden 8,5 sekunder och ingen av killarna lyckades "slå" henne i stillastående längdhopp. Hon var med andra ord tjejen med krut i. Åren gick och istället för att göra av med all sin energi på idrottsarenan blev det dansgolvet som fick "lida". Årjängs uteliv blev snabbt en viktig del i Gunillas liv.

"Man var ute och 'stuffade' en hel del på den tiden. Nu har man gått och gift sig med en karl som inte dansar, men för mig är han ändå världens bästa," skrattar Gunilla.

B&K: Beskriv din idealman.

GS: Självklart är Mats min idealman. Han har skinn på näsan, bestämda åsikter och han är inte någon mjäkig typ. Han kan ta och ge och är skitmysig.

B&K: Kan vem som helst vara gift med en kroppsbyggerska?

GS: Ja det tror jag. Men det krävs att han är förstående och fattar att träningen, och då speciellt uppladdningen inför tävlingar, tar sin tid.

B&K: Din man tränar och tävlar själv?

GS: Ja, han tränar regelbundet och har tävlat en gång, så nu vet han hur det är att gå på diet. Och det var bra, för nu förstår han mig ännu bättre. Och det är ingen risk att han har fritidsproblem när inte jag är i närheten. Nej, förutom sitt jobb som teknisk chef på Sollentunamässan, har han fullt upp själv. Han fotograferar en hel del, målar tavlor, är frisör och tycker om att arbeta med händerna.

B&K: Du är född och uppvuxen i Årjäng, Värmland. Varför flyttade du till Stockholm?

GS: Det var 1969 som jag lämnade Årjäng för att flytta till Stockholm och börja tandsköterskeskolan, då det inte fanns någon sådan i lilla Årjäng. Tandsköterskelinjen var på två år och därefter arbetade jag som tandsköterska i tolv år.

Efter att ha arbetat inom tandvården i tolv år byttes den vita sköterskedräkten och sugslangarna ut mot en grönmurrig uniform och tjänstebil med hela Stockholm som arbetsplats. Väktare var yrket. Orsaken till detta omvälvande byte var att Gunillas chef, dvs tandläkaren, skulle gå i pension. Och som ägare till schäferhannen Eros var det bara att välja: sälja hunden eller byta jobb. Men redan två år innan yrkesbytet började Gunilla med styrketräning.

B&K: Trettio år är, utan att mena något illa, en ganska hög ålder att börja bygga muskler och dessutom satsa på att tävla. Hur kommer det sig att du fastnade för den här sporten?

GS: Det var en kompis som ville börja träna bodybuilding och jag ryckte det kunde vara kul att "hänga på" för att prova på något som för mig var helt nytt. Uppkomsten till hela iden var den ideliga och hemska tanken på det ofrånkomliga(?) gumfläsket.

B&K: Du fortsatte ju att träna, men hur gick det för kompisen?

GS: Hon lade av medan jag fick, som man brukar säga, blodad tand. Det var fullt ös redan från början. Men målet vara bara att hålla kroppen i form.

B&K: Var tränade du och när kom du i tävlingstankar?

GS: Jag körde för fullt på Atlas Gym där "Hoa-Hoa" stod bakom bardisken och tjatade på att jag skulle tävla. Ett och ett halvt år av seriös träning förlöpte innan jag bestämde mig för att ställa upp på Stockholms DM 1982. Till min stora förvåning gick jag och vann. Och nu var jag helt fast.

Gunillas första tävling slutade med den första av en lång rad segrar. Och det kanske inte var så konstigt då hon hade Hoa-Hoa som sin egen dietist och B&K:s chefsredaktör Ove Rytter som koreograf?

B&K: Berätta!

GS: Hoa-Hoa stod ju i baren och som många läsare säkert känner till är han en hejare på det här med mat. Han talade om för mig vad jag skulle och inte skulle äta om jag ville komma i form. Ove Rytter, chefen till bladet ni håller i, kom jag i kontakt med i samma veva och då jag inte visste någonting om tävlingsframträdandet erbjöd han sig att hjälpa mig med poseringen och det hela slutade ju på bästa tänkbara sätt.

B&K: Hur tränade du i början?

GS: Som jag sade så var det fullt ös från början. Och med allt annat än goda kunskaper i vilka övningar som var bra, men med ett gäng desto duktigare killar på gymmet, var det problemet snart ur världen. Tack vare dem lärde jag på kort tid hur kroppen fungerar och musklerna arbetar. Det blev en hel del basövningar för kroppens alla muskelgrupper, vilka jag anser vara den bästa vägen till att bygga upp bra muskelmassa. Träningspassen genomförde jag antingen själv eller ihop med någon kille som hade samma muskelgrupp på sitt schema.

B&K: Hur åt du då och hur äter du nu?

GS: Då som nu utgjorde husmanskost den större delen av mitt kostintag. Andra basprodukter som min mat består av idag är; Potatis, ris, kyckling, tonfisk och en massa grönsaker. Jag dricker även väldigt mycket vatten. Det brukar bli tre, fyra liter om dagen. Vatten sätter fart på förbränningen och hjälper till att rena kroppen från slaggprodukter, samtidigt som det snabbar på transporten av näringsämnen till musklerna, bara positiva egenskaper alltså. Maten är som sagt väldigt "normal" under uppbyggnadsperioderna och jag äter kort och gott för att orka träna.

B&K: Vad blir du mest sugen på när du sitter med ristallriken och äggvitorna framför dig och magen skriker efter mat, äter du någon form av kosttillskott?

GS: Bruna bönor med fläsk och kanelbullar är det enda min hjärna tänker på i matväg, när jag är som hungrigast under dieten. "Off-season" äter jag det utan att få dåligt samvete eller komma ur form. Anledningen till att jag kan äta vanlig husmanskost och godis utan att öka i vikt, beror på att jag rör mig så fruktansvärt mycket och ofta. Med två hundar i familjen som kräver massor av motion har man liksom inget val. Men för mig känns det inte som något tvång eftersom jag älskar att vara ute och röra på mig.
 
Vad det gäller kosttillskott, äter jag sedan några år vitaminer, mineraler och aminosyror. Detta gör jag för att vara säker på att jag får i mig tillräckligt av allting som kroppen behöver när den utsätts för hård och regelbunden träning. Tack vare dessa tillskott klarar jag mig från kramper på tävlingar och slipper den enorma träningsvärk som brukade följa efteråt.

B&K: Vad är det du hittar på när du "rör" på dig utomhus?

GS: Det kan vara allt från att klippa gräsmattan, cykla och gå ut med hundarna till att måla hus och åka längdskidor. Och man ska ha klart för sig att även om man själv och den närmaste vänkretsen inte längre förvånas över en muskulös kvinnokropp så finns det fortfarande de som gör det.
 
Bevis på det är bland annat en rätt så allvarlig cykelolycka med ett pensionärspar i backen här intill. Mannen i fråga såg min endast bikinibandsklädda ryggtavla och styrde rakt in i frugans bakhjul. Och det finns en grannpojke som berättar för kompisarna att det i huset intill bor ett par grobianer, (skratt) så nog kan muskler verka uppseendeväckande, men det bjuder jag på.

B&K: Vad är det som motiverar dig till att träna och gå på diet, år efter år?

GS: Det går lättare att lägga ner tid och ork på träningen när andra talar om för mig att jag blir bättre. Jag måste ha en anledning till allt jag företar mig. Jag vill ha ett mål. Och när det gäller tävlandet, så tror jag att jag alltid kommer att tävla. Nu handlar det om att tävla så mycket som möjligt när man börjar bli gammal, (skratt).

B&K: Vad är det viktigaste i ditt liv?

GS: Min familj! Vad vore jag utan dem? Då menar jag inte "bara" Mats och Micke. Mamma, pappa och hela tjocka släkten betyder väldigt mycket för mig.

B&K: Du berättade tidigare att dina föräldrar är ett riktigt "krutpar" som motionerar regelbundet trots hög ålder. Mycket av din styrka har du väl fått från dem?

GS: Mycket av min starka och uthålliga fysik ligger säkert i generna, men att vara ute och röra på sig spelar säkert också en stor roll. Immunförsvaret förbättras och konditionen stärker och piggar upp. Jag är ute minst två timmar om dagen och är aldrig sjuk. Det borde tala för sig självt.

B&K: Blir det extra aerobisk träning då det är tävlingsdags?

GS: Är det hyfsat väder är det promenader som gäller, annars "bänkar" jag mig på motionscykeln i vardagsrummet framför TV:n med en stickning i händerna. Att sitta inne och cykla är ju så tråååkigt! De enda som gläds är de blivande ägarna till alla tröjor jag hinner med att sticka.

B&K: Du kommer alltid i bra form till tävling, hur bär du dig ät?

GS: Deffprogrammet sitter i ryggmärgen. Efter att ha tävlat 33(!) gånger har jag lärt mig hur kroppen fungerar. Första deffen lyckades jag genomlida mycket tack vare Hoa-Hoa. Sedan den tävlingen har jag noggrant fört anteckningar över vad jag stoppat i mig under dieterna. Jag har utifrån dessa tagit fasta på vilka ändringar som behövt göras för ett mer lyckat resultat. Och det verkar som att jag hittat rätt till slut.
 
Jag tror även att en bra året-runt-form gör sitt till. En kropp som år efter år håller hyfsad form och inte blir fet, har lättare att bli hård och definierad, än en bulkig och slabbig kropp. Inför hösten som var, gjorde jag en betydelsefull ändring i mitt dietprogram. Jag drog ned på kolhydratintaget genom att skära ned på ris och potatis. Istället åt jag mer av olika sorters grönsaker som är lättare för kroppen att göra sig av med.
 
Dieten påbörjade jag inför SM den 11 augusti och när det var dags för VM den 7:e december hade jag endast haft tre ätardagar under tiden. Det kändes lite hårt, men det gav bra utdelning i form av två guldmedaljer och en fjärdeplats och då är det värt mödan.

B&K: Vad gör du när du inte tränar, jobbar eller är ute och går?

GS: Jag tycker om att laga mat, baka och pyssla hemma och så läser jag en hel del. Det blir mest drama, spion- och krigsskildringar. Det ska vara spännande! Jag är ingen kärleksnovellsläsare, kärleken står jag för själv.

Och det vittnar en 26-årig son om. Endast 15 år ung klev Gunilla med stora kliv in i rollen som mamma efter att ha fött en välskapt liten pojke. Mikael som blev sonens namn, är idag 26 år gammal och långt ifrån liten, sin mamma upp i dagen. Breda axlar och stor ryggtavla är bara några egenskaper han ärvt av sin kära mor. Lika envis och energisk och med en sjuhelsikes vilja att genomföra det han tar sig för, är några andra. Micke som han kallas, och maken Mats är Gunillas två största supportrar

Mats sysslar, som tidigare nämnts, en hel del med fotografering och brukar hänga med när Gunilla åker på tävling för att föreviga sin frus prestationer Och Micke är inte sämre han. Han beundrar Gunilla och tycker det är heltufft med en morsa som har muskler Från att i yngre år ha tävlingssimmat aktivt är även han inne på samma spår som Gunilla, dvs styrketräning för hela slanten. Och med två vältränade män omkring sig, varav en tävlat, säger Gunilla:

GS: Jag tycker det är häftigt med muskulösa kroppar, både vad gäller tjejer och killar. Och givetvis tycker jag att det är snyggt med vältränade killar och då framförallt mina förstås! Och nog ligger det i släkten, då min morsa har "stans" vader och smalare midja än jag.

B&K: Du håller bevisligen, nu med senast en fjärdeplats på Dam-VM och en förstaplats på veteran-VM för damer, en hög internationell klass. Vilket är ditt mål? Vill du tävla som proffs?

GS: Det där är svårt att bestämma. Det skulle säkert vara kul att tävla som proffs, men jag tycker att det arrangeras alldeles för få tävlingar på den nivån. Och tillhör man inte toppen blir det väldigt dyrt att resa omkring och bekosta allting själv.

Jag tycker även att domarna dömer väldigt konstigt och ändrar sina ideal från år till år, vilket gör det svårt att veta hur man skall se ut för att passa dem. Dessutom är informationen om var och när det sker proffstävlingar, väldigt dålig för oss tävlande byggardamer här i Sverige, vilket är ytterligare ett skäl till att jag tvekar.

Och det finns trots allt. Ingenting som går upp mot att tävla i Solnahallen under SM. Det är ju här vi har vår publik!

B&K: Det är sant att det är ett himla drag på SM. Jag har hört att SM till och med "slår" Mr Olympia. Men vilket är egentligen ditt roligaste bodybuildingminne?

GS: Jaaa, det måste vara Big Boss-priset på SM 1991. Det var väl en utmärkelse för "lång och trogen tjänst?!, (Jättegarv!) Det är mitt roligaste bodybuildingminne.

B&K: Vet du när du tänker tävla nästa gång?

GS: Ja, det blir i alla fall ingenting i vår för då ska vi upp till fjällen och åka skidor och bara ta det lugnt. Men om jag får ta mig en rejäl funderare så blir det förmodligen SM och veteran-VM nästa år.

B&K tackar för intervjun och önskar henne lycka till.