B&K: Hur länge har du tränat bodybuilding?
Marjo Selin (MS): Fem och ett halvt år.
B&K: Vad fick dig att börja med bodybuilding?
MS: Jag började intressera mig för bodybuilding då jag träffade Hannu. Vi träffades i Helsingfors strax efter att jag flyttat från min hemstad. Hannu och alla hans kompisar tränade. Jag fick också tillfälle att bläddra i alla bodybuildingtidningar och blev självfallet ganska snart nyfiken på sporten. Men gymmen tillät inga kvinnor på den tiden.
B&K: Du menar att du var "fast" redan från början?
MS: Nej, jag gillade inte riktigt de manliga byggarna vid första anblicken, men så visste jag inte vad muskler vad för något. Först trodde jag att det var ballonger under skinnet. Så jag visste väl inte riktigt
vad jag skulle tro de första dagarna. Men Hannu var väl insatt i det här med styrketräning. Han visade mig filmer på Sergio Oliva. Sergio var hans stora idol.
B&K: Du måste väl ha blivit chockerad?
MS: Nej - jag var fascinerad. Från första stund som jag såg Hannu och hans träningspolare så imponerades jag av de kraftiga och breda axelpartierna. Och över huvudtaget den styrka som en välbyggd kropp utstrålar. Intresset började spira, men eftersom inga kvinnor fick träna på gymmen så fick jag vänta med träningen till 1980.
B&K: Vi såg dig på partävlingen i London 1982. Hur länge...?
MS: Åh nej, påminn mig inte om det!
B&K: Vi skulle fråga dig hur länge du hade tränat då. Du såg ju redan då ganska bra ut!
MS: Jag var ju så "tunn". Men så hade jag bara tränat i två år. Knappt två år. Jag började nämligen att träna i november 1980 och jag vann Finska Mästerskapen i september 1981. Hösten därpå gick partävlingen i London.
B&K: På den tiden behövde man väl inte vara så stor och muskulös som dagens standard kräver för att vinna?
MS: Nej, man behövde bara se vältränad och symmetrisk ut.
B&K: Vilka förändringar tycker du att det har skett inom sporten från den tiden du började att träna fram till nu?
MS: På damsidan har en hel del förändrats. När jag började att träna var det inte tal om att kvinnor skulle ta steroider. Då var alla ense om detta. Men idag hör man mer och mer att "om du tar de rätta doserna och inte överdriver så finns det inga risker" och "detta preparatet är bra, men ta inte det där, för det är skadligt för kvinnor". Attityderna har skiftat och vissa verkar offra allt för att vinna.
B&K: Och det är du inte beredd att göra?
MS: Nej, jag började min karriär och träning för att jag gillade den hälsosamma livsstilen. Jag vill sköta min kropp efter de klassiska principerna som i sig kanske är tråkiga, men de var och är fortfarande min livsfilosofi. Man tränar ju för att må bra och skaffa sig en fysik som ger ett friskt liv. Och jag har tillsammans med de flesta toppnamnen inom kvinnlig bodybuilding idag, visat att vi blir bra utan några som helst preparat. Och de moderna bedömningsgrunderna för en kvinnlig bodybuilder prioriterar inte damer som ser ut som
"Jag har alltid varit sportintresserad. Som ung blev det mest volleyboll och skidåkning på längden. Numer blir det också slalom." karlar. Och det är just det de gör vid steroidbruk. Därför har missbruket minskat drastiskt."
B&K: Du tycker inte att ändamålet helgar medlen? Att vinna Miss Olympia är inte värt en mörk röst och en hårig haka?
MS: Nej, nej. Definitivt inte. Jag skulle nog vara lycklig i segerögonblicket, men inte som helhet. Jag förstår att dopning förekommer, eftersom det finns en hel del pengar inblandat. Men jag tar definitivt avstånd från det. Jag skulle aldrig drömma om att dopa mig. Jag ser mer långsiktigt på min träning och mitt liv. En guldmedalj är inget värd om du tvingas ta till åtgärder som strider mot dina livsprinciper.
B&K: Hur reagerar du när andra människor antyder att du dopar dig? Att det är hormoner som fått dig gå så långt som du gjort?
MS: Jag skulle tro att 90 % av alla på gymmet där jag tränar tror att jag dopar mig. Men jag förlåter dom för jag är det enda proffset i trakten och den enda byggaren som ställer upp i stora tävlingar. Om dom tycker att jag är stor, då skulle dom se de jag tävlar emot. Jämfört med dom anses jag nog vara liten och fotomodellaktig! Allting är ju relativt. Jag blir ju oftast jämförd med de andra tjejerna på gymmet, som bara tränat ett eller två år.
B&K: Sysslade du med idrott i dina unga år?
MS; Ja. Hela min familj är väldigt idrotts intresserad. Jag åkte mycket långfärdsskidor som ung tonåring. Och min mor och alla mina fem bröder spelar volleyboll på distriktsnivå i Finland. Varje sommar spelade jag själv volleyboll. Vi hade en egen plan därhemma. Min mor och jag var de enda kvinnorna som spelade, så det var tuffa tag redan från början. Lite ishockey spelade jag också.
B&K: I och med att du var så grundtränad så måste övergången till byggningen varit tämligen enkel?
MS: Ja det var nog därför jag utvecklades så fort. Jag brukade cykla till skolan och hem varje dag. Det blev ju en mil om dagen, fem dagar i veckan. Så nog var jag grundtränad alltid.
B&K: Hade du några idoler som flicka? Några som du försökte efterlikna?
MS: Du menar sångare eller artister?
B&K: Ja just det. Drömde du någon gång om att bli berömd?
MS: Jo, men trots det så har jag alltid varit blyg. Aven i högstadiet var jag blyg och kände mig osäker inför fler än tre personer. Jag drömde om att vara antingen skådespelerska eller elitidrottare.
B&K: Så du har alltid varit idrottsligt intresserad?
MS: Ja, alltid. Jag och min bror kunde sitta uppe till klockan två på nätterna och titta på ishockey. Vi tittade på all typ av sport och jag tyckte redan då att kvinnliga idrottare hade snygga kroppar. I synnerhet sprintertjejerna med sina vältränade och muskulösa ben.
B&K: Du är mycket vacker. Tror du att det är viktigt för kroppsbyggare att vara vackra?
MS: Nej. Alla människor kan se bra ut på sitt sätt.
B&K: Tror du inte att det hjälper lite med ett bra utseende?
MS: Jo, nog är det en fördel, men man måste först och främst ha en bra fysik.
B&K: Hur lång tid gick det från det att du började träna och fram till din tävlingsdebut?
MS: Fyra och en halv månad.
B&K: Och hur lång tid tog det då innan du vann din första tävling?
MS: Åtta eller nio månader. Det var Finska Mästerskapen. Jag vann för att Kiki Elomaa inte ställde upp. Hon hade blivit proffs vid det laget.
B&K: När bestämde du dig för att satsa på byggning? Var det efter första segern?
MS: Det var nog redan efter den första tävlingen, trots all nervositet i samband med debuten. När allt var överstökat insåg jag att jag, hade haft väldigt roligt och att det var något som jag gillade. Det var mycket spännande med träningen, kosthållningen och poseringen. Det var någonting som jag ville fortsätta med, men många varnade mig för detta. De ansåg att jag skulle studera vidare och endast ha träningen som hobby.
B&K: Insåg du redan då att du har en fysisk struktur som lämpar sig för bodybuilding? Funderade du någon gång på om dina genetiska förutsättningar skulle räcka för en stor satsning?
MS: Nej, det tänkte jag inte på då. Det var mera Hannu som stöttade mig och intalade mig att jag hade kapacitet att lyckas. Däremot förstod jag att med min slanka och grundtränade fysik skulle jag ha ett försprång gentemot de kvinnor som börjat med bodybuilding som överviktiga.
B&K: Vad har du för utbildning? Du studerar för tillfället eller hur?
MS: Ja, jag studerar företagsekonomi och mode på deltid i Washington.
B&K: Du har alltså ett intresse för mode?
MS: Ja. Jag funderar på att eventuellt i framtiden satsa på modebranschen i Finland. Min dröm är att satsa inom denna nisch i mitt hemland. Hannu arbetar på Finska ambassaden här i Washington, men det kan ju inte vara för evigt.
B&K: Är du kändis i Finland?
MS: Nej, jag är inte någon riktig kändis eller stjärna, mycket beroende på att jag flyttade till USA för fyra och ett halvt år sedan. Fast många känner nog igen mitt namn i samband med tävlingar, främst då Miss Olympia. Ibland händer det att någon artikel om mig och mitt liv i Washington dyker upp i finska veckotidningar.
B&K: Blir du ofta intervjuad?
MS: Mest i damtidningar. Därför är det extra trevligt att B&K hör av sig!
B&K: Ser du dig själv som ett gott föredöme för ungdomen i Finland och USA? Känner du ett krav på att presentera en viss bild av dig för allmänheten?
MS: Som bodybuilder tycker jag att jag föregår med gott exempel. Jag menar då den hälsosamma livsstilen. Jag har även deltagit i olika välgörenhetstillställningar här i Washington. En del seminarier på skolor har jag också hunnit med.
B&K: Nu pratar vi lite om vad du tycker or och inte gillar. Vad för slags musik gillar du Lex2 Punk, rock eller...?
MS: Nej, ingen punk eller rock för mig tack. Jag gillar artister som Barbara Streisand, Diana Ross; Patti Labelle och Tina Turner. Soul gillar jag också.
B&K: Tycker du om att dansa?
MS: Ja, det gör jag, men Hannu är inte så förtjust i det. Det är vårt enda äktenskapliga problem. Hannus höfter är så stela och gamla.
B&K: Vad för slags böcker läser du?
MS: På senare tid mina skolböcker. Den mesta tiden går åt till att studera. Förut läste jag en hel del. Självbiografier och historiska skildringar. Jag har alltid gillat böcker om franska renässansen.
B&K: Vad för tidningar läser du, förutom muskeltidningar?
MS: Jag köper Vogue varje månad och ibland italienska modetidningar. Mest för att jag tycker att bilderna är så bra.
B&K: Upplever du det som att om man är framgångsrik i Finland blir man ändå inte riktigt erkänd? Om man lyckas i USA däremot då får man detta erkännande.
MS: O, ja! Det finns många exempel i Finland. Ta Keke Rosberg (formel 1) t ex. Han bor inte Finland utan nere på kontinenten. Han är ändå väldigt populär i Finland.
B&K: Ponera att du var i en ledande ställning inom bodybuilding. Vad skulle du vilja ändra på och vilka åtgärder skulle du vidta?
MS: Jag skulle se till att den organisatoriska delen blev ännu mer effektiv. Och att marknadsföringen av vår sport ytterligare breddades till allmänheten. Bodybuilding är ju det absolut bästa sättet att hålla sin kropp i form!
B&K: Du nämner den organisatoriska delen. Menar du då att saker och ting skulle vara bättre ordnat vid tävlingarna?
MS: På något sätt borde det flyta bättre. IFBB gör ett väldigt bra jobb, men det brister ofta i marknadsföringen av de stora tävlingarna. Man måste lägga ned ännu mer energi på att få allmänheten att gå på de stora proffstävlingarna.
B&K: Tycker du inte att IFBB uppträder lite väl "diktatoriskt" ibland? T ex om någon vill gästposera eller tävla i WABBA eller NABBA så blir den personen omedelbart avstängd från IFBB. Som proffs borde man väl få välja var och hur man vill arbeta.
MS: Jag håller nog med dig, men å andra sidan så är de andra förbunden så dåligt organiserade att man inte kan jämföra dem med IFBB.
Att vara professionell bodybuilder betyder ju att mån tillhör en minst sagt udda och liten yrkeskategori. Det bästa vore om vi alla kunde enas under samma tak. Flera organisationer väcker bara förvirring och osämja.
B&K: Anser du att du blivit bortdömd någon gång i tävlingssammanhang?
MS: Ja, det har nog hänt. Men jag undviker att grubbla på sånt. Man blir lätt bitter av att tänka på orättvisor som drabbat en själv. Och jag tror att folk känner denna bitterhet. Jag funderar aldrig på negativa upplevelser i livet. Det tjänar ingenting till.
B&K: Men det blir ju lätt så i denna sport, som är så väldigt subjektiv. Det är ju inte som i andra sporter som t ex löpning, där man har en "klar" segrare.
MS: Ja, det stämmer nog. Men domarkåren blir allt bättre. Och det är i regel den bästa som vinner. Eventuella felaktigheter uppstår oftast längre ned i prislistan. Få sporter har så mycket känslor involverade. Främst bland de närmaste som vet vilken uppoffring som ligger bakom en tävlingssatsning. Därför blir protester mot domslut ibland baserade mer på känslor än fakta.
B&K: Tycker du inte att det är orättvist att vissa kroppsbyggare får så mycket publicitet som t ex Cory Everson och Gladys Portugues? Medan vissa knappt uppmärksammas alls?
MS: Ja, men i Corys och Gladys fall tycker jag att de förtjänar det. De är ju väldigt bra båda två. Troligtvis så säljer tidningarna bättre med deras bilder på omslaget.
B&K: Jag ska nu ge dig några namn och så vill jag att du ska kommenterar i några få meningar, dessa personer.
MS: Jag ska försöka.
B&K: OK, Ricky Wayne?
MS: Ricky är ju chefredaktör för världens största bodybuildingtidning, FLEX Magazine. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om honom. Har bara träffat honom ett par gånger och då har han varit trevlig. Han är nog den journalist i världen som vet mest om de enskilda individerna i "musklernas värld". Han har en vass penna som får folk att reagera. Och reaktioner är viktigt att få för en tidning och för journalister. En slätstruken skribent får inga läsare. Och vi som är insatta vet att texterna skall tas med en nypa salt.
B&K: Rachel Mclish?
MS: Hon har två sidor. Det håller nog många med mig om. Innerst inne tror jag att hon är en rar och snäll människa. Första gången jag träffade henne var på en tävling som vi båda deltog i. Och som tämligen "grön" var jag spänd och nervös. Vart jag än tittade så såg jag alla dessa stjärnor, Dunlap, Dennis etc. Ingen visste vem jag var.
Då kom plötsligt Rachel fram till mig och presenterade sig och sa: "Och du måste vara Marjo Selin från Finland". Hon var sedan mycket vänlig mot mig. Jag tycker hon är en snäll och varm person som dock förändrar sig vid offentliga tillfällen. Men ofta när man är såpass framgångsrik som hon är, blir det svårt att vara alla till lags.
B&K: Ben Weider?
MS: Han jobbar hårt med att försöka få med vår sport i OS och få den mer accepterad och erkänd. Det är hans mål här i livet. Och det är personer som Ben vi bodybuilders måste lära oss uppskatta. Liksom andra kända personer utsätts han för kritik. Men livet har en enkel lag. Om du inte gör någonting finns det inget att klaga på. Och ju mer du uträttar, ju mer saker finns det som kan kritiseras. Det är egentligen ganska logiskt.
B&K: Joe Weider?
MS: Han är en imponerande personlighet. Jag har träffat honom vid ett par tillfällen och anser honom vara ett affärsgeni. Hans metoder har ofta kritiserats och alla håller inte med honom. Men hans affärsrörelse visar att han vet vad han pysslar med.
B&K: Cory Everson?
MS: Henne skulle jag vilja känna lite bättre. Jag inbillar mig att vi är ganska lika till sättet. Hon är hjälpsam mot andra och är en kvinna som på något sätt blivit orätt stock för den moderna, kvinnliga kroppsbyggningen.
B&K: Carla Dunlap?
MS: Imponerande. Och ibland överraskande. Men aldrig på ett negativt sätt.
B&K: Gladys Portugues?
MS: Gladys är rolig. Jag kan inte fatta hur någon kan prata så fort och så mycket. Som blivande mor får vi nog räkna med att hon blir borta från tävlingsscenen ett tag.
B&K: Bev Francis?
MS: Hon är lite mystisk och en aning tillbakadragen. Men hon har humor och blir jätterolig när hon sätter den sidan till. Och maken till muskulös tjej får man leta efter.
B&K: Arnold Schwarzenegger?
MS: Jag träffade honom 1981 på Mr Olympia. Han har på något sätt ett mycket starkt energifält kring sig. En energi som är väldigt påtaglig och man kan knappast undgå att märka den. Han har det inte så lätt. Alla vill prata med honom och sola sig i hans glans. Han klarar sin roll som kändis med blandat resultat.
B&K: Vem är din bästa kompis bland alla toppbyggare?
MS: Jag skulle vilja påstå att det är Carla och Gladys. Dem träffar jag ofta.
B&K: Umgås du bara med människor som har anknytning till din sport?
MS: De flesta har nog en viss anknytning.
B&K: Föredrar du att umgås med människor som sysslar med byggning?
MS: Ofta när man träffar människor som ej tränar så är de en aning fientligt inställda. Speciellt sådana människor som inte motionerar alls. Efter en stund kommer det kommentarer som: "Jag är så fet och du är så snygg och fräsch". Och ibland lyser en avundsjuka igenom denna fientlighet. Det berör mig illa. För jag skulle vilja hjälpa dem, om de bara kunde ta sig samman och fråga mig om hjälp.
B&K: Till sist vill vi önska dig lycka och framgång i dina framtida tävlings- och modesatsningar!
MS: Tack för det. Och hälsa alla B&K-läsare och säg att Sverige haren av Europas "vaknaste" bodybuildingtidningar!
