Andreas Cahling har som förste svensk satsat på en proffskarriär i bodybuilding. Här berättar han om varför, och om sin laddning inför debuten.
1976 flyttade jag till USA för att satsa på att nå världstoppen inom bodybuilding som amatör. Samma år vann jag min första stora tävling, Gold's Classic, som gick i min nya hemstad Los Angeles. Det skulle sedan dröja fyra långa tålamodsprövande år innan jag fick ställa mig över på prispallen igen. Jag hade dock redan då beslutat att bara tävla i de stora tävlingarna och satsa på en internationell karriär.
1977 var det år då jag för första gången tävlade mot många av amatörvärldens bästa. Jag beskrev då utvecklingskurvan: Mr California 6:a, Mr America 4:a samt Mr World 2:a.
1978 tävlade jag i Mr International för första gången och blev 6:a. Sex veckor senare nådde jag en femteplats bland 33 deltagare i lätt tungvikt vid Mr Universum för amatörer.
Efter 1978 års tävlingssäsong bestämde jag mig för att satsa allt på 1979 års Mr International eftersom denna amatörtävling har mest prestige i USA. Efter ett års förberedelser blev jag tvåa efter engelsmannen Johnny Fuller.
1980 bestämde jag mig för att totalt inrikta mig på att vinna Mr. International. Glädjen var fullständig när jag 1:a november samma år utropades som segrare i lätt tungvikt samt som totalsegrare i konkurrens med de tre övriga klassvinnarna.
Nya mål
Efter ett kortvarigt glädjerus började en oviss känsla som senare övergick i depression att krypa i mig. Efter alla applåder, jubel och fotoblixtar tävlingsdagen kändes min värld tom och tyst några dagar senare. Efter några veckor i ovisshetens land visste jag att det var dags att lägga om rodret och sikta på nya mål. - Jag skulle bli proffs! Visserligen hade jag bestämt mig för detta två dagar efter tävlingen men det var först nu som jag insåg att jag behövde definiera min målsättning mer klart för att behålla min inre frid.
Hösten 1981 tyckte jag skulle bli en lämplig tidpunkt för min första proffstävling. Vilken känsla att äntligen få tävla mot de stora pojkarna! Nu fanns det inga viktklasser längre, alla tävlar mot alla och alla är internationella titelhållare. Att tävla mot bara världsmästare - vilken utmaning! Skulle jag ånyo kunna pressa fram min yttersta formtopp? Skulle det räcka? Frågorna cirklade runt som ilskna bin i mitt medvetande. Det fanns bara ett sätt att få svar på alla dessa frågor och jag lättade ankar för att börja uppladdningen för Montreal World Grand Prix med tävlingsdatum 21 november 1981.
Totalt miljöombyte
Under våren reste jag runt och gav seminarier och upplysningar. I april gästposerade jag för första gången i Sverige vid en gala i Kungliga Tennishallen, det var utsålt och en underbar publik. Efter två månader i USA reste jag till Belgien för nya uppvisningar och fortsatte sedan till Sverige där jag inledde den första fasen av mina tävlingsförberedelser.
Denna fas bestod av ett totalt miljöombyte. Jag tänkte tillbringa sommaren vid familjens sommarställe och vila kropp och psyke innan höstens tortyr satte igång på allvar. Juni, juli och augusti tillbringade jag alltså på den jämtländska landsbygden. Fyra dagar per vecka körde jag de fyra milen in till Östersund för att träna i stadens sporthall.
Ödet spelade mig i händerna då en träningsvillig bodybuilder från Östersund vid namn Krister hade besökt Los Angeles under våren. Vi hade prövat ett träningspass tillsammans och det fungerade bra så vi fortsatte att träna tillsammans under våren. När jag åkte till Belgien var det dags för honom att återvända till Sverige. När jag anlände till Östersund föll det sig naturligt att vi tränade tillsammans även här. Kristers vanliga träningspartner som kallas "Body" (har Östersunds grövsta vader) hängde med på träningspassen.
Denna motionsträning i kombination med joggning i terrängen och fjällvandringar var precis vad jag behövde för att komma laddad till tusen tillbaka till Los Angeles i början av september. Jag hade bara tränat tillräckligt för att hålla mig i form. Det blev kanske lite väl mycket hembakt fullkornsbröd och opastöriserad getost utan salt, som inhandlades i trakten, för att min muskeldefinition skulle stå på topp.
Operation Montreal Grand Prix
Föregående år hade jag blivit utan träningspartner när sex veckor återstod till Mr. International-tävlingen eftersom min dåvarande träningspartner blev missnöjd med sin placering i Mr. America och tog ett uppehåll i träningen. För att gardera mig mot detta hade jag i god tid börjat tänka på att hitta en lämplig träningspartner inför proffsdebuten. Krister vore lämplig ansåg jag, men visste inte om han hade möjlighet att åka tillbaka till USA igen så snart. Jag ville dock inte fråga honom för tidigt innan jag visste hur mina förhållanden skulle vara.
När jag hade läget under kontroll och kursen med riktning Montreal var inställd lade jag fram förslaget för Krister som efter en kortare betänketid accepterade. Jag hade planerat mina förberedelser i detalj. Allt måste fungera och antalet misstag begränsas till ett absolut minimum. Innan jag reste till Belgien och Sverige så hade jag hyrt en villa som fyllde kraven på ett lämplig högkvarter under "Operation Montreal Grand Prix 1981".
Här skulle jag relativt avskärmad från diverse i livet förekommande störningar kunna koncentrera mig på en dag i taget. Genom att fylla en dag i taget så meningsfullt som möjligt utan att oroa mig för morgondagen skulle jag så effektivt som möjligt kunna närma mig tävlingsdatumet i så god form som möjligt. Vid sidan om diverse rutinsysslor ägnades hela min tillvaro åt uppgifter relaterade till förberedelserna.
Träningen
Dagsprogrammet varierade men kunde se ut så här: Vi steg upp omkring klockan sex på morgonen. Efter en joggingrunda på några kvarter åt vi frukost. Denna växlade i sammansättning men bestod oftast av frukt och ägg. I väntan på att maten skulle smälta skötte jag rutinsysslor och telefonsamtal innan det bar iväg till gymmet för cirka 1,5 timmes intensiv träning som delades upp så att varje kroppsdel kördes två gånger per vecka.
- Dag 1: bröst och axlar.
- Dag 2: ben och triceps.
- Dag 3: rygg, biceps och underarmar, mage.
Efter träningen gick jag igenom dagens post innan det var dags för nästa måltid som kunde bestå av frukt, fullkornsbröd eller bakad potatis beroende på vad som stod närmast på programmet. Storleken på denna måltid berodde på föregående dags kaloriintag.
Jag tog en dag i taget och åt "på känna. Det kunde sedan stå cykelåkning på programmet och det innebar en tur längs kusten på sex svenska mil, nog så jobbigt när kaloriintaget låg på minussidan. Efter cykelåkningen väntade cirka 1 timmes poseringsträning. Därefter skyndade jag till ett solarium för att bättra på solbrännan. Solariet besöktes flera gånger i veckan.
En och annan frukt konsumerades under dagens lopp för att hålla ångan uppe.
När jag cyklade brukade jag stanna halvvägs på en liten restaurang och beställa bakad potatis utan smör. De som jobbade på restaurangen ansåg antagligen att jag var en riktig asket. Min kostsupplementering bestod av naturliga vitaminer och mineraler helt fria från syntetiska tillsatser och konserveringsmedel. Nästan alla kostsupplement innehåller tyvärr syntetiska vitaminer samt en mängd andra ämnen som kan vara skadliga.
Jag började begränsa kaloriintaget när det var två månader kvar till tävlingen och efter en kort tid märktes resultatet. Mitt lager av underhudsfett blev allt tunnare och själv blev jag varje kväll när jag kom hem från solariet allt tröttare. På kvällen väntade dock en riktig festmåltid - en jättestor salladsskål fylld med underbara grönsaker. Här försågs kroppen med levande mineraler och vitaminer i bästa form. Salladen satte också fart på tarmarna vilket medförde att midjan blev smalare. Självfallet åt jag salladen utan dressing.
När kaloriintaget varit särskilt lågt kunde jag ibland vakna mitt i natten med hungerkänslor. Ofta ugnsbakade jag då tomater eller gurka som sedan blev rena festmåltiden utan att tillföra kroppen många kalorier. Ännu en dag hade gått!
Svårt att sova
Den sista tiden före tävlingen hade jag svårt att sova på nätterna. Oftast blev det bara någon timmes sömn. Nu var det en fördel att jag under sommaren hade sovit 10-12 timmar per natt. Visserligen kan man inte lagra sömn men det kändes i alla fall skönt att veta att jag hade vilat mig när jag i stället hade kunnat tillbringa sommaren med dagliga nattklubbsbesök.
När man begränsar kaloriintaget och kroppen börjar förbränna fett är det en vanlig följd att man klarar sig på mindre sömn. Kroppen går helt enkelt upp i varv. Speciellt när man har en tävling i sikte.
Mitt kaloriintag låg de sista två månaderna mellan 1 800 - 3 500. Det är mycket jämfört med många bodybuilder som går ner till 800 - 1 200 vilket för mig är rena svältkosten. Jag föredrar att äta lite mer och i stället bränna fett genom cykelåkning eller annan lågintensitetsträning som huvudsakligen använder fett som energikälla.
En vecka före tävlingsdagen visste jag att jag skulle kunna pricka in formtoppen till tävlingsdagen. Jag var i mitt livs form och det gällde nu att inte göra något drastiskt som kunde äventyra resultatet av den långa förberedelseperioden.
Några dagar före tävlingen besökte jag Joe Weider och bad om råd. Han svarade: - Du vet vad du gör, fortsätt med det du håller på med. Det kändes uppmuntrande. Dagarna före avresan jobbade jag med olika fotografer inomhus och utomhus för att senare kunna dokumentera resultatet av mina ansträngningar. Den egentliga formtoppen skulle dock nås först tävlingsdagen och genom erfarenhet från tidigare års tävlingar kan jag numera pricka in min absoluta formtopp exakt till tävlingsdagen.
För att kunna göra detta måste man kunna kontrollera ett antal olika faktorer som till exempel kost och vätskeintag dagarna före tävling samt känna sin egen kropp och dess reaktioner. Gör man misstag dagarna före tävlingen kan formen försämras radikalt, ibland på bara några timmar. De sista dagarna är känsliga och det gäller att göra allt rätt.
Tävlingsdagen
Jag fick känslan av att jag hade gjort allt rätt när jag vaknade tävlingsdagen i Montreal i god tid före förbedömningen. Min kroppsfärg var mörk, definitionen skarp och humöret på topp. Äntligen skulle jag få möta bodybuildingens proffs. 18 deltagare var anmälda till denna inbjudningstävling som också var årets sista professionella Grand Prix-tävling.
När jag gick ut på scenen tillsammans med Boyer Coe, Jusup Wilkosz, Al Beckles med flera kände jag mig redo. Det var här jag hörde hemma.
Under kvällens finalomgång var stämningen hög och jag kunde njuta av ett fint publikstöd. När slutresultatet ropades ut återfanns jag på 6:e plats. Det innebar min största framgång hittills inom bodybuilding. De fem männen före mig i prislistan var samtliga flerfaldiga internationella mästare. Jag kunde känna mig nöjd med säsongen och se fram mot att fira julen i Sverige för första gången på sex år.
