Läs mer om Arne Tammer
i en artikel från B&K 4/1985

Året var 1957, och jag hade ett år tidigare, som 16-åring, mött Arne Tammers vältränade biceps och bländvita leende i någon veckotidning och bestämt mig för att träna upp min kropp, bli "kroppsbyggare", som det hette, senare "försvenskat" till body-builder...

Jag var vid den tiden inneboende hos en morbror och moster och tränade efter kursbreven till "Naturvägen att få en ny kropp" på mitt rum. Jag nämnde aldrig något om vad jag sysslade med där uppe på övervåningen och eftersom kursen inte föreskrev några som helst redskap, kunde jag träna tyst och obemärkt - det var bara under mina tafatta försök att stå på händer mot en vägg, som det torde ha hörts en del underliga ljud genom golvet och ner till mina släktingar...

Det stod på förrän jag nappade på hans erbjudande om att brevledes få lägga fram mina träningsproblem, vilket snart resulterade i att vi växlade ett brev i veckan med varandra. Han engagerade sig helhjärtat i min träningsbekymmer och svarade på alla mina spörsmål, svaren kom bokstavligen som "ett brev på posten". Och det var naturligtvis fantastiskt att på detta sätt få ha sin idol som brevvän.

Enligt uppgift går det knappast att uttala sig om hur många av eleverna i uppbyggnadskursen verkligen fullföljde den. Men jag vet en som gjorde det, undertecknad. Jag höll ut alla 20 veckorna och tränade till sista programmets sista övning.

Resultat? En ny kropp?

Nej. Men den i introduktionsbrevet utlovade nya kraften och glädjen hade jag fått, och rent synbarligen hade jag begåvats med väl definierade lår- och bröstmuskler plus åtminstone en antydan till "tvättbräde" där magmusklerna satt.

Jag var både förvånad och imponerad över att man med så enkla medel kunde åstadkomma denna förändring av kroppen och tog alltsammans som ett glädjande tecken på att jag kommit en bit på väg mot ett mål som Tammer egentligen var emot, och som inte var syftemålet med hans kurs, nämligen att bli "muskelknutte".

"I någon tidning har du kanske sett en del amerikanska s.k. 'muskelsnobbar' med överdrivet utvecklade muskler", skriver han i kurshäftet. "Dit strävar inte du och jag. Vi skall kombinera en vacker kropp med god hälsa och god vigör."

Han fortsätter med att hävda, att de amerikanska 'muskelsnobbarna' i sin strävan att utveckla musklerna skjuter över målet och att deras hårt trimmade muskler förvandlas till rena fettklumparna, när de successivt trappar ner sin träning.
Just detta utgör väl det enda av det Tammer lärde ut, som jag i n t e trodde på, men jag röjde aldrig mina planer för honom i vår brevväxling om att jag med hans skivstångskurs, som jag hade för avsikt att börja med efter uppbyggnadskursen, tänkte ta ytterligare ett steg i utvecklingen mot just hans icke önskvärda "muskelsnobb"...

Det kändes lite dubbelt och svekfullt, men jag hade via tidningen Kraftsport sett vad bröderna Weider i U.S.A. hade åstadkommit med sina egna och andras kroppar och blivit såld på deras tal om att "se ut som en man" - alla "bengetter" till karlar som inte hade blåst upp sina muskler maximalt med hjälp av skivstång och andra träningsredskap var ju inga 'riktiga män'... Min högsta önskan var att bli en svensk Steve Reeves, den tidens Arnold Schwarzenegger, Tammer fick säga vad han ville om "fettklumpar" o.dyl.

Ack, ja. Det är mycket man skulle ha blivit men aldrig blev... Med stigande ålder, och kanske ska man i detta sammanhang även säga klokhet, fick de flesta Tammer- och Weider-ideal stryka på foten, jag fick andra 'prioriteter' när jag upptäckt att det finns andra värden i livet än att späka sig.

Detta mitt svek av min ungdoms ideal och den urgamla om devisen "en sund själ i en sund kropp" har jag ibland känt som sort och ur viss synpunkt tragiskt. Naturligtvis.

Men faktum är, att Arne Tammer med det han sade i såväl kursbreven som de personliga breven till mig på något underligt vis alltid har hindrat mig från att falla i de sinnliga njutningarnas allra djupaste träsk och något som skulle ha kunnat göra mig till en som snarare behöver ett kvarter om dagen, än en kvarts kroppskultur. För det är jag honom evigt tacksam.

Jag har alla kursbreven inklusive de personliga dito kvar och har en gång läst dem som underbara och intressanta tidsdokument.

En efter en försvinner de, ens ungdoms idoler...

I en ålder av 89 år är nu också mannen som var en av den svenska frisksportens förgrundsfigurer, och som jag i en känslig och formbar ålder hade som högsta mänskliga föredöme och därför med rätta kan kallas en ungdomens fostrare, borta.

Det känns minst sagt underligt, för jag har tidigare alltid varit helt övertygad om att Arne Tammer var som Fantomen, en annan av min ungdoms idoler, odödlig...